Ett år med Jazz
Då har det gått ett år sen jag hämtade mitt svarta monster hos uppfödaren. Då var han ganska liten, hårig och otroligt söt med sina små svarta pliriga ögon och sin lilla svarta näsa - som en stor knapp. Han satt gärna i mitt knä och det gör han fortfarande när han får tillfälle. Trots ett tufft första-hunds-ägar-år med massa sjukdomar, mediciner, veterinärbesök, ett antal foderbyten, hud/mag/tarmproblem, överslagshandlingar, mental blockering, koncentrationssvårigheter, hårda bett, hemska blåmärken, trasiga kläder och annat otrevligt så har ändå första året som ägare till Jazz varit lärorikt och helt fantastik!
Han sprider enorm glädje, charmar alla (trots att han nästan är helt pälslös), är stabil (jättebra med osäkra hundar), trevlig, snäll, lockar till lek, nyfiken på livet, lycklig, lite otålig, arbetsglad och tror faktiskt att han skulle kunna jobba som "behandlingshund" efter "Daddy" i Cesar Millans program =) Han är en vilding (som en riesen ska va!) och allt ska hända "med det bums" utan någon som helst fördröjning. Han älskar att få massage, klapp och kel, busa, springa, dragkamp, att leta upp saker (jätteladdad), spåra (står och hoppar 4-fota när jag tar fram spårselen) och jaga (vilket han gör utan tillåtelse när matte inte hinner före!), märgben, popcorn, riskakor och mat i de flesta former =)
Jag hoppas att vi nu med balanserade blodvärden, rätt foder, mycket motion och aktiviteter och så lite medicin som möjligt, ska kunna få flera fantastiska år tillsammans!
Han blir aldrig mätt =)
Då kommer vi oväntat över till nästa sak han inte blir mätt på och det är olika uppgifter han får. Han får leta saker varje dag i samband med korta lunchrundan. Det kan vara hemma i trädgården, inomhus, under saker, på saker, inkastat i buskar, längst med vägen där vi bor, i skogen, i högt gräs eller bland lastpallar och saker på en stor gårdsplan. Ibland är det godis, mina handskar, kopplet, nycklarna, markera ut rätt kotte i kotthögen, hans leksaker eller speciella "uppletarsaker" som bara används till just "leta-övningar". Beroende på vad vi gjort tidigare på dagen eller vad som komma skall, kan det skifta från 2 till 5 saker varje gång som han ska hitta. Och det spelar ingen roll hur många han tar för han vill bara mer =) Men för att han ska tycka det är kul och inte tröttna, så avbryter jag och tar hellre en omgång till på kvällen.
Vi har dock ett litet problem och det är överlämnande av föremål. Han kommer fram till mig med det han hittar men släpper det ½ meter framför. Han förstår inte att han ska "hålla kvar" och lämna över i min hand. Han tar bara upp det i munnen igen och släpper direkt. Jag har försökt att träna bara "hålla kvar" och överlämnandet, men han fattar verkligen inte vad jag menar. Då kör han allt: ligg, sitt, fot, tass, skall m.m. i en himla fart och tror att jag ska bli nöjd. Jag försöker ta ett djupt andetag och lugna ner honom (oss) och ta om från början men det går bara inte. Är det någon som har tips på just överlämnande-biten? Har jag för höga krav eller har jag gjort fel från början genom att inte kräva ett korrekt överlämnande och accepterat att han bara kommer in med saken?
Vad gäller veterinärbesök så var vi och tog T4-provet igår. ÄNTLIGEN gick det att mäta efter höjning av dosen förra veckan och sänkning av kortisonet. Vet inte hur mycket kortisonet har med värdet att göra egentligen, men kanske kan det haft betydelse? Fast å andra sidan kanske inte, eftersom han inte ligger helt rätt än. Han låg på 16,7 och det ska ligga mellan 21-64. Eftersom det inte stabiliserat sig än (tar någon vecka till) ska vi behålla den dosen han får nu och vi är provtagningsfria nästa vecka! *tjoho*. Vi ska dit igen om 2 veckor för att ta ett nytt T4 prov och får se hur han ligger då. Jag skulle gissa att han mår ganska bra om det ligger runt 30-35, men har inte diskuterat än med Staffan var han vill ha nivån. Binjurarna mår toppen efter förra veckans svar vid provtagningen, både vad gäller kortisol och saltbalans. Så där behövs inga nya prover på ett tag i alla fall. Kanske om 1 månad eller så för att se om det ändrats när T4 ligger rätt. I vilket fall så mår han bäst av så lite kortison som möjligt, men tillräckligt för att klara av stress och motion och för immunförsvaret såklart.
Annars så trillade vi ner för en trappa i förrgår! Ja, Jazz sprang med mig upp men ville inte gå ner själv. Han har gått upp och ner i den här trappan hur många gånger som helst innan. Så, jag gick baklänges och höll ena handen i halsbandet och andra handen på hans bringa. Helt plötsligt fick han överbelastning och "tippade över". Att få 40 kg helt plötsligt över sig kan få vem som helst att tappa balansen. Jag skulle då ta emot mot väggen till höger - som inte finns! Det visste jag ju att det inte finns något vägg där, för vägg och räcke är på vänster sida. Men av ren reflex gör man ju så. 2 meter längre ner dimper jag i golvet med 40 kg hund över mig. Slog mig ganska rejält och var hos doktorn igår för att kolla att det inte var något som gått sönder i ländrygg/bäcken. Konstig läkare men han fattade inte VAR jag hade ont utan var helt insnöad på svanskotan... Fick ingen röntgen och det var "bara" mjukdelsskador enligt honom. Så nu ska jag till underbara Anna imorgon för att njuta lite av skön behandling. Men det går väl över någon dag framöver... ganska snart hoppas jag för det gör förbaskat ont! Jazz verkar inte alls ha blivit skrämd av det hela för en timme senare sprang han med min mor upp för trappan och gick nästan ner helt själv... Han är en orädd och nyfiken hund - och det är jag väldigt glad för! =)
Påsken som bara försvann!
Har hunnit med en del trädgårdsarbete - jag och Jazz. Han hjälper gärna till med att både hålla i kvast och i räfsa. Att bära lövkorgen och köra rullebör är han också duktig på. Tycker han i alla fall... Det är ganska svårt att samarbeta (eftersom han är fruktansvärt envis mitt lilla hårlösa monster) om de där långa pinnarna och leksakerna enligt Jazz, men han har ganska roligt =) och jag fick mig många härliga skratt! Hans lek- och arbetslust kommer smygande tillbaka nu och det är så skönt. Han verkar inte ha riktigt så ont i kroppen längre heller, är inte lika stum i benen och ser mjukare ut i leder och muskler när han springer. Har tagit det ganska försiktigt för att hans kropp ska ha chans att återhämta sig och bygga nya muskler i stället för att motionera bort all energi han sätter i sig. Han styr det ganska bra själv, men vissa dagar märker jag att det inte bara är envisheten som talar när han inte kan hoppa in i bilen själv. Ibland behöver han också extra stöd när han ska hoppa ur... Bra dagar flyger han in och ur själv och ibland 2 gånger på raken när jag inte hunnit öppna buren *fniss*.
Vi gjorde en drastisk nerdragning av kortisonet i fredags då det låg så pass högt förr-förra veckan och eftersom vi höjde den andra sortens kortikoid som både styr mineraler och kortisolnivå var det ganska lämpligt med tanke på kortisonets biverkningar. Dessutom fick han en spruta med anabola igen förra besöket för att sätta lite muskler! Hans kisseri och drickeri blev "omedelbums" mycket bättre av förändringarna och han sover bättre på nätterna med bara 1 kissepaus, mot varannan timme dygnet runt sedan nyår!!! Kanske jag också kan få sova en hel natt nu snart? Dessvärre gick det inte att få några mätbara T4-värden förra veckan. Antagligen för att kortisonet tagit plats och maskerat på något sätt. Kortisol och sköldkörtelhormonerna har receptorer från samma familj och det kanske gör att de tar plats av varandra när det finns mycket av den ena och väldigt lite av den andra?! Är ju inte alls säker på detta, men det är en teori jag har! =) Så nu kanske Levaxinet "kommer till sin rätt" och kan börja påverka kroppen och ämnesomsättningen, sedan kortisonet sänkts. Vi får väl se vid nästa mätning om någon vecka! Idag kan man faktiskt se att han börjar få tillbaka sin midja. Någon sådan har man inte ens kunnat ana på flera månader... men nu är den äntligen på väg tillbaka!
Påskafton var vi hos min syster och bland gästerna fanns favorittjejen som är typ 3 år och hennes lillasyster som går själv med hjälp. Alltså en liten plutt bara... Det gick toppenfint. Den lilla använde Jazz som hjälp när hon skulle resa sig upp och smakade också lite på tassar och svans när han låg och vilade. Han lyfte lite på huvudet och tittade men det blev inte mer av det. Storasyster fick däremot en blöt puss mitt på näsan =)
Väntar ivrigt på lite päls! Inte många fjun än... men det kommer! Håller tummarna - att det ska komma!!! För snart är det sommar, sol och varmt. Vill ju att han ska få lite skydd mot solen så han inte bränner sig och skadar huden så lätt.
Flickor och Fästingar
Kortisolet var utmärkt, njurarna mår bra och han har inte diabetes. Så drickeriet berodde antagligen på saltbalansen, för när jag höjde den medicinen som styr detta så dricker och kissar han inte alls lika mycket! Skönt tycker jag som snart (förhoppningvis) kan få sova på nätterna. I övermorgon ska vi ta T4 proverna igen. Tror att det ligger lite lågt för han är så trött och orkeslös - men glad och lycklig ändå! Huden börjar bli lite grå så nu kommer nog pälsen!!! Skulle va så skönt för nu kommer solen och värmen. Han bränner sig så lätt annars för han har ju inget på kroppen som skyddar.
I helgen har han/vi träffat en riesenflicka på 8 månader. Hon bor i ett annat sommarstugeområde lite närmre havet och är inte permanentboende som vi är. Så, det blir helger och sommaren de kan träffas. Hon är importerad från Oslo (ägarna är från Skåne) och är så himla snygg tycker jag. Ganska stor och kompakt! Är som en vimsig studsboll ungefär och är precis överallt, men styrbar *hihi*. Jazz vill så gärna leka med henne men han orkar inte. Blir lite ledsen när jag ser att han går undan och ställer sig hos mig för att hans kropp säger att den inte kan och vill... Sen skäller han ut mig precis som om det är mitt fel :( Jag gör ju ALLT för att han snart också ska orka springa runt som en galning igen. Saknar hans "riesenryck" och när stora vattenkannan får sig en omgång. Men snart ska väl kroppen återhämta sig så han inte missar hela sin unghundstid också!?
Vid våra postlådor bor en schäfertik på 3 år som är störtförälskad i Jazz. Tror att kärleken faktiskt är blind för hon verkar inte alls bry sig om att Jazz inte har någon päls och att han ser döskabbig ut =) När vi kommer upp från backen vid morgonrundan får hon syn på oss och börjar skälla och gny. Sen blir hon alldeles till sig när de får hälsa genom staketet. Det är en ganska osäker hund och vi låter de hälsa så, så länge Jazz inte är "frisk". Men när han får päls och ork tillbaka ska de få springa och leka på fälten (helst innan bonden släpper sina kor där vilket är om 1 månad ungefär).
Ja, och de förbannade fästingarna har vaknat till liv! Jazz har redan haft 4 stycken. Nu är det ju inte så svårt att hitta dom på honom så som han ser ut, men jag tycker att de är så fruktansvärt äckliga. USCH!!!
På aktivitetsfronten är det ganska lugnt. Svårt att få balans när ork och vilja inte går hand i hand. Men jag låter Jazz leta upp saker ganska ofta. Både spontant och planerat och på olika platser och underlag/terräng. Han är ganska snabb, kvicktänkt, förväntansfull och han får använda hjärnan utan att ta ut sig kroppsligt. En rolig och stimulerande aktivitet för min lille Jazz. Annars är det lydnadsinslag i våra promenader som gäller och en del korta lekstunder!
Long time no see...
Jazz prover var ingen höjdare förra veckan. Så ingen sänkning av kortisonet, tyvärr! Sen vet jag inte riktigt hur vi ska göra... eller hur veterinären tänker göra =) ... för natrium ligger i topp på högsta värdet (vilket inte är så bra) och kalium är också ganska högt (vilket inte heller är så bra för hjärtat). Kvoten mellan dom är dock okej och ligger på 31. Men, ökar man Florinef som ska styra salterna för njurarna och hjärtats skull, så sjunker kalium men natrium bibehålls eller kanske till och med ökar... *hmmm*. Kisseriet hade kanske blivit bättre för han dricker och kissar massor fortfarande, vilket kanske i och för sig beror på stort kortisonintag och att ämnesomsättningen i kroppen har ökat... Svårt det där! Fick lite panik i veckan för att han drack enorma mängder vatten och kissade superlänge och jätteofta. Fick åka iväg och kolla urinen så att han inte fått diabetes! =) Ingen diabetes där inte!!! Skönt som bara den. Inga bakterier heller i urinen vilket också var jätteskönt. Är dock lite orolig för njurarna, men han har fantastisk aptit vilket inte alls stämmer med njursvikt och har inte heller dålig andedräkt som min katt fick när hennes njurar brakade. Så något är det som inte stämmer riktigt. Vi ska kolla upp det där närmre nu när vi ska på veckans veterinärbesök med tillhörande provtagning.
Annars mår han ganska bra trots omständigheterna! Han har blivit så lugn och fin och vi kan numera ta blodprov utan lugnande! Han lägger sig själv på rygg när han får på "gummiremmen och klämman runt armen" och sen kliar jag honom på magen när veterinären tar blod. Så himla duktig mitt lilla hjärta! Många tycker väl att detta är helt normalt att göra och att ge lugnande är onormalt... men då har man inte träffat Jazz =) eller kanske aldrig träffat en livlig riesenschnauzer *hihi*. Hans hud har också ökat i temperatur. Den var iskall förut på de kala fläckarna (snart hela kroppen) och det tyder ju på att det börjar hända lite där också. Ingen ny päls syns än. Kollade med förstoringsglas igår efter spår av små fjun... men inte. Håren som finns kvar på kroppen sitter dock fast bättre och trillar inte av lika lätt längre. (Hårens innersta del är nästan helt genomskinlig, så himla tunn och skör). Det är ju faktiskt ganska positivt! Såren läker ganska sakta men säkert. Bra mirakelkräm den där jag fick av mor =) Magen lever sitt eget lilla liv. Ibland är den bra och ibland totalt kass. Men det hör väl till alla mediciner och så också... Jag gör vad jag kan för att den ska hållas i bra form. Snäll mat och ganska mycket motion. Har provat utan fibrer och med extra fibrer som Fibrex och Pofiber, men det blev värre. Så nu får han fiberhusk i maten och det fungerar riktigt bra tycker jag.
Jag har tyvärr avbokat platsen på kursen vi skulle gå. Känns inte som någon bra idé att träna när han inte är i balans än. Vill inte att han ska uppleva kurser och hundträffar som något otäckt... Vi får vänta tills allt är bra och vi får köra vår träning på egen hand så länge. Själv har jag bihåleinflammation och går på penicillin. Det har varit jättehemskt men nu börjar tabletterna göra susen och jag är ganska pigg igen =)
Nya prover ska tas på onsdag och T4 ska tas igen nästa vecka. Då är det 5 veckor sedan han började med Levaxin och 3 veckor efter senaste dosökningen. Ska bli intressant att se vad han ligger på nu!
Det är vår!
Något jag lyckats få är någon slags influensa. Jag som aldrig blir sjuk! Kan inte minnas sist jag var såhär dålig sist. Möjligtvis när jag hade bihålsinflammation för något år sedan. Har ont i halsen, öronen, bihålorna, huvudet, hela kroppen värker, har feber, jätteförkyld, fryser och har en fruktansvärd hosta. Är helt slut! Jag hoppas verkligen att jag rensar ur kroppen helt nu, för att sedan kunna starta om ordentligt nästa vecka med massa ny energi och lust att ta tag i saker! Har ju som sagt ett examensarbete som måste bli klart...
På Jazz-fronten går det sakta. Proverna vi tog i måndags var ingen höjdare... Kortisolet var jättelågt igen (men mätbart i alla fall) men T4 var inte mätbart. Vi har höjt Levaxinet något och ska inte ta sköldkörtelprover igen förrän om 3 veckor. Då har det gått 5 veckor sen han började med den medicinen och det är egentligen inte förrän då man kan se hur man ligger i dosering. Kortisolet ska tas varje vecka för att ha koll så han inte hamnar i Addisonkris eller så att det inte är för högt vilket inte heller är bra. Provsvaren på Natrium och Kalium väntar jag på...
Men annars är han ganska pigg och väldigt glad =) Han vill leka, är aktiv och har god aptit. Är dock fortfarande rättså kass i magen. Koncentrationen är ganska okej och vi kör korta "lydnadspass" här hemma och på promenaderna. Han är bara så himla rastlös och har svårt att vara tyst och stilla när jag träffar någon på promenaden som jag stannar och pratar med. Så, passivitet är inte vår starka sida. Det är något vi behöver träna på utanför hemmet! Att "gå fot" börjar han bli riktigt duktig på (nu även utan godis) och vi tränar mycket på "stanna" eftersom det inte sitter helt än. Det går inte alls om det är andra hundar inblandade! Får han syn på någon kompis eller någon som kan bli hans kompis, är det helt kört. Har upptäkt att det är värre när Kimber är med. Även om inte Kimber går fram så är det precis som om Jazz tävlar med honom om vem som får hälsa först... *hmmm*. Jazz har helt klart tävlingsgener med inställning på att vinna! Pälsen blir tunnare och tunnare och de nakna fläckarna större och större. Det blir visst så fram tills Levaxinet är i rätt nivå och så länge kortisonintaget är högt. När T4- och kortisolnivåerna i blodet är rätt kommer pälsen att växa tillbaka (förhoppningsvis). Så jag kan räkna med minst 3 veckor till innan det börjar komma päls... Såren han har lite överallt läker dåligt men det börjar nog vända nu känns det som. Har fått en skitdyr mirakelkräm av min mor, som jag smörjer på innan vi går på promenad morgon och kväll. Har provat paraffinolja, idominsalva och försvarets hudsalva tidigare men utan resultat...
Bildbevis...
Det tråkiga är att jag ALLTID glömmer ta med kameran när vi är iväg på något. Många fantastiska bilder kunde det verkligen blivit! Därför är det inga roliga äventyrskort utan de flesta bilderna är hemifrån. Ska se om jag kan komma ihåg kameran idag när vi ska ut och leta saker i skogen, tänkte jag. Underbart vårväder är det =) I vilket fall ser Jazz ut såhär idag... Tråkigt men sant!
"Hundar kan inte tala mat"
Jazz är så himla rolig nu. Nu börjar hans skämtsamma sida komma till sin rätt - på riktigt! Vilken tur att vi "hittade felen" så att han snart kan leva ett riktigt riesenhundliv...
När han är hos mor och far så torkar de skägget varje gång han druckit eftersom det blir så himla blött överallt annars. Det är ju inte så att han står kvar och droppar färdigt över skålen. Ni 4H:are som läser här och kommer ihåg Picko kan ju intyga att det verkligen går att lära en hund att "droppa klart" över vattenskålen! Nu hade ju inte han skägg som Jazz men ändå! *hihi*. Nu har i alla fall Jazz kommit på att om han är riktigt snabb kan han få tag på handduken och sätta igång lite dragkamp. Det är ju ganska tråkigt att vara "kontorsråtta" och bara ligga tyst och stilla eller knapra på ben hela dagarna, så kan man liva upp tillvaron lite - så gör Jazz det! Bra träning för föräldrarna också genom att här få träna på vem som egentligen bestämmer... Han har också kommit på att man inte behöver vara törstig för att få uppmärksamhet. Det räcker att gå bort och doppa skägget i skålen!!! Eller varför inte sno pappersremsan från räknemaskinen som hänger ner så fint bakom skrivbordet och sen sticka iväg i korridoren så fort det bara går...
Jag vet att jag ofta citerar vad djur säger... Det är ganska roligt tycker jag =) Inte för att jag kan höra att de pratar som vi människor gör, men ibland kan man riktigt sätta ord på deras mimik, ljud och kroppsspråk. Om inte annat för att liva upp sin egen vardag lite. Som igår kväll hade jag gjord en fantastiskt god kycklinggryta. (Jazz ÄLSKAR ju kyckling). Där jag bor just nu, är köket så litet att det inte finns något matbord utan det finns ett ute i "allrummet" som är ett kombinerat matrum och vardagsrum. Nu sitter jag då gärna vid TV'n och äter... Jazz vet att när jag äter ska han gå och göra något annat, som t.ex. gå och lägga sig i hallen tills jag ätit klart. Han får inte tigga eller vara där jag är när jag äter. Detta för att jag ska kunna ha gäster som fikar/äter hos mig utan att ha ett stort svart tiggande monster vid sin sida! I vilket fall tyckte han att det doftade ljuvligt. Han hade precis ätit sin egen mat och borde enligt min mening vara ganska mätt och belåten. Men han ställde sig mellan mig och TV'n så att jag inte såg något.
(M) - Flytta dig Jazz! Gå och lägg dig i hallen!
(J) - Va tror du? Ska du äta allt det goda själv då?
(M) - Jazz! Gå och lägg dig!
(J) - Men den goda maten har du ju där. Och när ska jag få smaka då?
(M) - Ska jag behöva bli irriterad? Gå och lägg dig!
(J) - Ååh, jag kan väl få stå här och lukta i alla fall. *en mycket djup suck* Jag kan lägga ner huvudet såhär på bordet så kanske du ser TV'n bättre?
(M) - JA-A-ZZ!!!!
(J) - Du e så jä*la taskig. Kärring! Skit i det då. Ät du din kyckling. Den var säkert inte god ändå! Jag går och lägger mig i hallen så länge... *ett ljudligt pladask med den längsta av suckar kunde höras från hallen*
För övrigt fungerar det mesta ganska bra nu. Han vill så mycket och det är kul tycker jag. Koncentrationen, vakentiden och aktivitetsnivån har ökat och han är inte så disträ i träningen eller "vild" i leken längre. Mina armar och kläder är hela efter ett lekpass! =) Han lyssnar på mig betydligt bättre, har dragkamp med föremålet och inte med min hand som håller i det, lugnar ner sig snabbare och springer inte efter motionärer i skogen längre (om de inte har hund med sig... då är det svårare att få honom att stanna när han är lös). I söndags när vi var ute och gick kvällsrundan möttes vi av 2 hästar. Ja, med ryttare på! Jazz var lös, morrade till lite, stannade när jag sa åt honom att göra det, tog honom i halsbandet och förde honom åt sidan. Tog upp en godis och vips glömde han bort att det kom stora hästar tätt förbi oss. Han fick massa beröm, godisbiten såklart och fick springa vidare. Inget konstigt alls och jätteskönt tyckte jag. Han har ju aldrig varit så nära hästar förr. Duktig kille!!!
Vad gäller hans sjukdomar och veterinärbesök så fick han anabolaspruta för 3½ veckor sedan, för att öka på effekten av kortisonet utan att behöva ge mer kortison. Vet inte om det är det eller om det är Levaxinet som redan gjort susen för proverna (på 1 vecka), men kortisolvärdet hade ökat från 85,5 till 143 när vi var där i måndags! =) Det kan också vara att vi ökat på Florineftabletterna vilka är mineralkortikoider men som även har en glukokortikoid effekt... Det kan vara vilket som och vi har nu sänkt kortisondosen lite, vilket är jätteskönt tycket jag. Än har det inte kommit ny päls - dessvärre har han tappat lite mer och ser ganska skabbig ut. Det tar tid innan detta rättar till sig eftersom pälsen är det sista han behöver. Organen tar sitt först! Han har också lite tråkiga sår överallt men förhoppningsvis ska väl dessa läka snart. Han dricker och kissar ganska mycket, vilket antagligen beror på att han får hög dos kortison. Det gäller då även natten... 2-3 gånger per natt måste jag öppna för honom så han får kissa. Och han kissar läääänge varje gång. Tur att vi inte bor i lägenhet!
Uppgradering...
När man går på hög dos kortison, som Jazz verkligen gör nu, kan man om man har otur få lite av de symtom som man har vid Cushings syndrom. Dessa kan vara övervikt/fetma, skör hud, håravfall, sömnsvårigheter och för Jazz del stämmer ju dessa mer eller mindre. Men det hade han innan också, fast då inte övervikten utan då tappade han i vikt och det "försvann" några kilos muskelmassa på bara 2 veckors tid under november månad... Sen har det "gått utför" om man säger så, med undantag av små ljusglimtar då han gått på kortison p.g.a. allergichock. Idag ser han ungefär ut som en utegångsgris vad gäller hårbeklädnad där man ser huden genom de få sträva borsten och fläckar med sårig hud lite överallt som om han gnuggat sig mot stenar och rivit sig. Och kroppsformen, ja den börjar likna ett hängbukssvin. Åldersmässigt? Tja, han ser väl ut som typ att han var 10-12 år eller nåt. Ganska sliten helt enkelt! Under dessa månader han behandlats för sin binjurebarkssvikt har han gått upp 9 kg!! Nu var han ju ganska underviktig när vi började medicinera, men ändå. Det konstiga är att han får inte mer mat, godis, tuggisar eller märgben nu - jämfört med förr. Han ligger där han ska också vad gäller intag av energi. Bara det att han har bättre aptit och äter upp direkt (nästan i alla fall). Motionen är också densamma - lika ofta och lika mycket men kanske inte lika intensivt.
Ja ja, Staffan analyserade blodet och ringde idag! Kortisolvärdet var lägre än sist (85,5) trots samma tidpunkt vid provtaging, samma dos kortison, samma tidpunkt vid medicinintag, samma morgonrunda och samma rutiner. Hmmmm. Alltså är det något som stör balansen i kroppen. Men vad? Cushings har det inte blivit av det hela i alla fall... Tur är ju det! Då blev han lite skum på allt och gjorde ett sköldkörteltest. Visst! Urkasst! Så nu ska han få Levaxin också... Ganska svårt att balansera doserna framöver eftersom binjuren och sköldkörteln samarbetar/tar ut varandra på något sätt. Därför har symtomen inte heller riktigt stämt överens med någon av sjukdomarna fullt ut, utan blandats lite och dolts av varandra. Det är väl därför viktökningen har kommit nu när han får i sig kortison, vilket stämmer in på Hypothyreos då man bl.a. får låg ämnesomsättning. Man måste starta långsamt med insättningen av Levaxinet och sedan öka långsamt under fortsatt "5-veckors-provtagning". Kortisol och aldosteron måste kollas varje vecka så att de ligger som de ska. Många veterinärbesök blir det "att se fram emot" under några månaders tid. Två hormonproducerande organ som sviktar och 3 olika hormoner handlar det om. Det fixar vi!!
Det finns hundar som man medicinerar hela livet, som blir ganska gamla och lever ett fantastiskt lyckligt och rikt liv! Tycker Jazz också är värd det. Han är ju så himla trevlig, snäll och underbar på alla sätt. Och får han bara bli "frisk" så kan han också leva ett sånt riktigt bra och aktivt hundliv! Vi får ge det några månader till bara innan han är återställd, får tillbaka sin päls och visar sitt rätta jag... Ska bli mycket spännande =) Men fram tills dess får han snällt se ut som en söt liten svart naken gris...
Tjohooo!!
Natrium ligger bra. Kalium ligger bra. Kvoten är perfekt!! 33,4. Alltså är salterna rätt nu för hans lilla hjärta och för blodomloppet. Cellerna har nu de salter de behöver (med den nivå av mediciner han får idag) för att hålla rätt osmos och kan leva ganska normalt =) Så nu kan pälsen få chans att växa tillbaka. Jag behöver inte heller oroa mig för att han ska kollapsa när vi är ute på långpromenad... Superskönt!
Kortisolet var mätbart och låg på 102,1. Lite lågt men vi ska hålla här för att se om binjurarna kan sätta igång att producera igen av sig själv. Om det finns lite frisk vävnad kvar kan denna med feedback hypofys/binjure (genom att ligga i underkant av behovet) sätta igång att föröka sig och producera en del kortisol igen... Mättar man behovet blockeras feedbacken helt och ligger man för lågt får inte cellerna chans att föröka sig utan blir utmattade istället. Vi hoppas självklart på att vävnaden kan återhämta sig till en del i alla fall och vi ska ha koll på om kortisolvärdet ökar, för då ska vi minska - sakta men säkert - på kortisonmedicinen. Känns jättebra nu och Jazz är helt underbar!
Fortfarande är det lång väg kvar innan "allt är klart" på grund av att kroppen kommer ställa om sig efter hand som tiden går. Men, har vi klarat oss igenom detta - så fixar vi allt! =) Man kan ju säga att vi nu är stammisar hos Staffan på Gamlegårds Djurklinik...
En morgon med Jazz!
" - Du matte, det är dags nu. HALLÅÅÅÅ VAAAAKNA. Åh, att hon inte fattar att det är bråttom! Skynda dig! Bäst att jag lägger mig på henne för då kan hon inte missa att jag är här i sängen. Puss puss, godmorgon ögat! Såja, nu är hon vaken. Ja, klia där en stund. Jätteskönt - hårdare, med naglarna, ordentligt.
Näää vi har inte tid till det här längre. Upp med dig nu... Här är det, matte. Jag vet. I kylskåpet! Godis direkt på morgonen. MUMS! Sen vad det är hon pillar i för vita saker vet jag inte. Det jag vet är att det tar sån himla tid *suck*. Men jag mår som en prins en stund efter jag ätit morgongodiset. Jätteskönt! Sen ska hon göra en massa saker till innan jag får komma ut. Vet inte vad hon gör där inne i det lilla rummet där jag duschar ibland, för hon stänger dörren. NU, är hon visst klar och äntligen får jag komma ut! Åhhhh, himmel va skönt att få kissa.
Här har det varit någon matte! Tror att jag måste lukta jättenoga. Är det Kimber? Nja, jag är inte helt säker. Får nog kissa lite här för säkerhets skull. Oj, nu trycker det på. Måste springa lite. Vilket håll ska vi? Vänster, höger, vänster, höger? Äh, jag tar höger för hon verkar inte så uppmärksam. Hon kommer väl? Jaha, rakt fram går matte! Och så säger hon inget... Här springer jag och tror att hon är med mig. Hon pratar om något om att jag är med henne. Va? Ska det va så?
Ängen. Okej, här har den konstiga hunden varit som luktar så himla illa. Räv säger matte att det är. Sen är det spår av de där små bruna djuren som springer så himla snabbt. Har försökt springa ifatt några men det går inte. Här blir bra. Nä, någon annan har varit här före mig. Här då? Nähä, inte högt nog. Men nu får det bli bra här. En liten grästuva här uppe på backen. Här matte! Tror att jag väljer denna platsen. Väntar du på mig??
Oj, va lätt jag blev. Ser du så snabbt jag kan springa? Här! Ser du? Ser du hur jag springer? Nu får vi skynda oss hem. Du får inte stanna någonstans nu. Jag är vrålhungrig! Här kan vi gå. Det är närmre hem! HÄR! Näha, vi ska tvunget gå hela vägen idag också. Jag som är så hungrig nu. Nu är vi snart hemma. Får jag springa hem nu? Tack. Det kanske finns några fåglar i buskarna där borta som jag kan jaga så länge... Dörren. Öppna dörren! Skynda dig. Förstår inte vad det är som tar sån tid i köket heller. Ge mig min mat! Japp, nu får jag den. Gott! Sen blir det efterrätt. Alltid en bit torkad nötvom. Superdupergott... Men, snart ska matte plocka fram osten. Det är skitgott! Brukar ju få en bit eller så. Men något jag inte fattar är när matte säger att det är slut. Vadå slut? Det är ju hur mycket som helst kvar. Jag kan äta det också... Utan problem! "
Laddad som tusan =)
Lunchrundan blev idag en sväng upp på ängen med bollkastaren och en påse med några uppletandeföremål. Kalkonköttbullar blev det i godispåsen och det kan locka Jazz att göra det mesta! Mums!!! Först fick han springa av sig lite men eftersom det är snö så studsar ju inte bollen när den landar så han blev lite förvirrad eftersom han inte riktigt hann med att se var bollen blev av. Han hoppade på bakbenen framför mig som en galning, skällde och slog med käftarna för att han tyckte att jag skulle kasta. Men kastet var ju redan kastat... Så istället för vanligt: springa efter bollen/hämta/lämna över till matte, blev: snabbast som hittar tennisbollen i snön vinner! Jazz vann flesta gångerna =) Sen blev det en uppletanderuta i dungen, som jag slängde in 3 olika saker i. Jazz var uppbunden i ett träd en liten bit bort under tiden och han var jätteduktig. Tyst och snäll och bara väntade... Han visste precis vad det handlade om här jag gick med honom bort mot rutan och han hittade sakerna galant, en efter en. Och en liten köttbulle fick han för varje sak han kom med och överlämnade. Älskar mitt lilla hjärta jättemycket!
När det sen är dags för att vara passiv mellan promenaderna fixar han detta också mycket bättre nu. Inte alls lika rastlös, gnällig eller "på mig" hela tiden. Han ligger snällt och vilar och ibland sover han ganska hårt och benen de går på honom och gnyr, morrar och skäller lite i sömnen. Han är så söt när han sover... Ja, annars också för den delen!!!
Ikväll ska vi på födelsedagskalas hos systern min. Det blir fullt hus och mycket rörelse. Tur att han sovit så mycket idag =)
Var hos veterinären och tog nya prover igår. Hans acidos är tillrättad med bl.a bikarbonat i maten, blodsockret ligger bra och kalium är okej. Natrium väntar jag på för något blev fel... Men får reda på det i dag eller imorgon. Det är natriumet det hänger på nu om han ska ha mer mineralkortikoid eller inte. Det handlar om kvoten Na/K som ska ligga över 30 - helst 35 för att njurarna inte ska släppa igenom för mycket vätska och så att de inte till slut mister sin funktion eller kollapsar, för blodvolymen, osmos och självklart för lilla hjärtats skull. Kortisol är fortfarande inte avläsbart... Ska visst helst ligga på minst 100 nmol/L i alla fall och maskinens lägsta värde den kan mäta är 13,8 nmol/L. Han ligger alltså under 13,8 då på eftermiddan! Så, för att inte gå in i Addisonkris la vi till lite kortison till. Inget som är farligt utan det är farligare för honom att få för lite just nu! Nästa vecka ska jag dit på morgonen för att se vad han ligger på 2 timmar efter han fått sin medicin och innan den "hinner förbrukas" under dagens lopp...
- 9,8 grader och snö som får ligga kvar!
Jag och Jazz har lekt lite i snön och han älskar det. Smakar gott gör det också! Han doppar ner hela skägget i snön och plöjer med näsan i full fart framåt som om det är en gris som bökar efter gottigheter i marken *asgarv*. Vi lekte också kurragömma och ta-fatt i skogen bland massa buskar och träd. Skitkul! Det var ju mest Jazz som fick leta och jaga... ja, och spåra lite såklart i snön mellan varven när han tröttnade på mig. Igår lekte Kimbers husse med båda hundarna en stund och det var bara Kimber som fattade att man skulle stå på avstånd och fånga snöbollarna i munnen. Jazz fattade inget alls men hade skitkul ändå! Han sprang runt runt runt, hoppade och skällde. Fram och tillbaks, smällde in i B, mig och Kimber några gånger för att han inte hann stanna i tid, utan bara gled så fint iväg på snön. Men, vem bryr sig? Inte Jazz i alla fall. Full rulle bara! *hihi* Det gäller att stå stabilt och böja lite på knäna!
Har börjat förstå att det är vissa som läser min blogg som tror att jag inte vet något om hundar och deras beteende... Jag kan ju hålla med om att jag inte är någon expert - varken vad gäller hund eller riesen i sig - men att skilja på vad som är normalt och onormalt kan jag nog. Även om det är min första hund är det inte mitt första djur. Och inte mitt första sjuka djur heller för den delen. Förutom katten Misen som blev njursjuk, har jag jobbat med många olika djurslag och har sett i ett ganska tidigt skede när något inte stått rätt till. Ibland har jag gjort bra och snabba beslut - ibland tyvärr mindre snabba... Om jag i just detta fallet inte reagerat på att något var fel utan trott på alla "som vet och kan riesen", utforskat lite själv och läst en massa information överallt, hade Jazz antagligen fortfarande varit obehandlad eftersom hans sjukdom är så himla ovanlig. Speciellt i den här åldern och när man är hane! Då hade döden nog också varit ganska nära och bankat hårt på dörren idag...
Att Jazz är ostyrig, disträ, aktiv, påhittig, vild och otroligt vacker har med åldern, könet och rasen att göra =) Det vet jag och det är inte det jag har haft några större problem med heller. Men att det inte går att kontrollera (till viss del i alla fall) från bådas håll har med sjukdomen att göra. Därför måste vi ta tag i allt detta (eftersom vi ligger lite efter här) när han "är frisk och balanserad" - men innan dess ser jag ingen anledning till att kämpa och träna för mycket på lydnaden, eftersom det bara blir frustration från oss båda. Och det gör ingen lyckligare. Olydig eller elak har han aldrig varit - inte med vilje i alla fall!!!
Vill också lägga till en liten kommentar angående tidigare inlägg jag gjort angående kortison som Jazz har fått i omgångar, innan han fick diagnosen Addison's sjukdom. Jag har trott att han fått höga doser vilket är helt fel... han har fått väldigt lite (minidos) bara för att dämpa inflammation och allergi. Alltså inget som kan ha påverkat binjurebarkens egen hormonproduktion negativt...
Morgonmys...
Det var väl tur att jag började tillåta Jazz att vara i sängen =) För det finns inget mysigare än att bli väckt av ett stort svart monster som kommer uppkrypande i sängen på morgonen och ger mattes öga en blöt puss, för att se om det öppnar sig... *fniss*. Och det gör det ju av ren reflex. (Precis likadant gjorde min katt Misen, fast hon var grå och jätteliten men ett litet monster ändå!) Sen är ju jag vaken och det ska kelas, klias och mysas en kort stund tills Jazz upptäcker att det är ganska bråttom ut! Hans mage är ju lika stressad som resten av kroppen och när det trycker på - ja då trycker det på. Och det fungerar fortfarande inte att bara gå i trädgården när det är nr 2. Här ska det springas riesenryck i 190 först innan han hittar bästa platsen och när det är gjort är han "ganska lugn". Någon direkt sovmorgon blir det aldrig. Inte ens på helgen... Som längst kan jag dra ut på det till halv 9 men oftast så kommer lilla ögonpussen vid 7 och efter kel, påklädning och tandborstning är vi ute på morgonpromenix vid halv 8! Som att vara småbarnsförälder kan jag tänka mig =)
Ni som då känner mig väl förstår ju att detta är en stor förändring av hela mig och mitt sätt att leva! Jag är ju egentligen kvälls- och nattmänniska och har aldrig varit direkt pigg och vaken på morgonen. Kaffe krävs först och sen frukost efter 1 timmes vakentid ungefär. Fast det stämmer ganska bra nu för morgonrundan tar nästan 1 timme och innan Jazz fått sin frukost och ätit upp den är det dags för mig =) Har ett litet problem just nu bara och det är att jag har fått liten släng av panikångest och ibland känns det som om den där lilla väggen (som jag brakade in i rejält för något år sen) kommer och puffar och buffar på mig lite... Inte helt bra och har för mycket att göra, så jag har svårt att styra upp det. Har försökt göra ett litet schema att gå efter så att jag får in allt på ett bra sätt men det rubbas hela tiden *suck*. Jag försöker ta tag i det men det jag antagligen måste göra är att släppa pressen på att ta ut examen innan sommaren. Det får bli när det blir helt enkelt!
Jazz var ju på återbesök i måndags hos Staffan och tog nya blodprover. Han luktar lite aceton i andedräkten men har som tur är inte diabetes också!!! Det beror på att när kortisonet tar slut, förbränner han sitt fett istället för glukos och det bildas ketonkroppar. Provet visade att han inte alls får tillräckligt med kortison så vi har dubblat dosen nu och ska dit på måndag igen för att ta nya prover. Eftersom Jazz är så himla aktiv och lättstressad tror jag att han kräver mer just nu tills han får balans och då kanske vi kan sänka dosen i ett senare skede... Men det tar nog någon månad till. Då vet vi också om sköldkörtelproverna har stabiliserat sig eller om han ska behandlas för det också.
JAHA - och nu snöar det! Och det ska visst komma massor... Jag som vill ha vår och sol och värme! NU!!!
GRATTIS HJÄRTAT!
Idag har han varit jätteduktig! Han har börjat lyssna igen och därför är våra promenader och små försiktiga träningar fyllda med mer glädje än de varit på ett tag... från båda håll. Riktigt roligt faktiskt! Men han tröttnar så himla snabbt så det gäller att vara påhittig *fniss. Har anmält oss till en kurs som börjar i slutet på mars. Det är en kurs för hundförare och deras djur som har "lite problem" med vardagslydnad kan man väl kalla det... Tror att det kan bli bra då när Jazz mår bra och vi kan jobba bättre tillsammans och få styr på det ostyriga *hihi
Han hade ju tappat i vikt, upptäckte jag, när jag vägde honom hos veterinären för ett tag sen. Han var uppe på 32 kg i oktober (tror jag att det var) och hade jättefina muskler på hela kroppen. Han var ganska kompakt och vältränad helt enkelt. Men när jag vägde honom i början på januari när vi var hos veterinären var han nere på 29 !!! och han hade tappat sin fina rumpa och sina maffiga lår samt den påbörjade manliga bringan. Det var i den vevan jag fattade att det var något allvarligt fel. Och nu med mediciner som gör att han kan kontrollera sig själv bättre och med en mycket bättre aptit har han tagit sig igen och musklerna och orken (även om den inte vara så länge) är på väg tillbaka =) Så på mindre än 4 veckor har han gått upp till 36 kg !!! och är på ett ungefär 64,5 cm hög. Ja, det är ju inte så lätt att mäta höjden på en "svårt-att-stå-stilla-mer-än-2-sekunder-hund" men det är vad jag tror i alla fall. Många säger att man samlar på sig vätska och går upp i vikt av kortison. Ja, det kan jag nog hålla med på om man redan har normal produktion och att man då ligger över det normala. Men han får (eller ska få) en dos som gör att det ska motsvara normala nivåer i den lilla kroppen. Hans kropp och organ håller på att balansera sig till det normala och nu väntar jag bara på att den där helskottas demodexen och klådan han har också ska lägga sig, så att han får sin päls tillbaka!
Kämpigt är det - men jag gör allt för min älskade Jazz!!!
Ett litet urval av favoriterna!
Bästa frukten?
Banan. Oj va gott det är =)
Bästa grönsaken?
Potatis! Kalla kokta potatis! Eftersom jag inte tål morötter, vilket det helt klart blivit annars
Bästa köttet?
Kyckling - speciellt min mattes mors... mmm...
Bästa kompisen?
Kimber, han är ju också min läromästare
Bästa sak i uppletande?
Randis (mitt favoritgosedjur)
Bästa stället?
Skogen - helt klart. Och i mattes knä förstås...
Bästa träningen?
Spår! Utan tvekan
Bästa uppgiften?
Hoppa hinder, över stockar
Bästa sovställningen?
På rygg med alla 4 mot himlen
Bästa djuret?
Nötkreatur i alla former! Kan ligga och titta på dom lääääänge
Jazz: 10 favoriter...
Ja, Jazz mår helt klart bättre nu när han får sitt kortison. Han är lugnare när han ska va lugn och helt klart mer trygg i sig själv. Lyssnar bättre och kan koncentrera sig (lite i alla fall) när jag säger vad han ska göra. Visst att han är mer aktiv nu när han är på G (han orkar bara inte hålla på så länge nu längre...) men det är väl så en riesen ska va? Aktiv och stabil!!! Det ser vi fram emot när det sker - då kanske till och med jag kan säga: "en gång riesen - alltid riesen".
Den ena medicinsorten han får är en glukokortikoid och ska fylla upp behovet av kortisol som han inte kan producera själv. Den andra sorten är en mineralkortikoid som ska balansera salterna. (Alltså är hela binjurebarken ur funktion!) Nu är det inte helt balanserat än så vi vet inte om det är denna dosen han ska ha eller om han ska ha mer/mindre. Han blir snabbt trött och orkar inte alls hålla igång i det tempot han höll förr. Han blir snabbt andfådd och lite lätt grå/blå om tungan. Detta beror på att blodvolymen inte är den samma när salterna inte är balanserade och påfrestar hjärtat lite. Så, det är väldigt viktigt att jag bromsar honom (ganska svårt) när jag ser att det är för mycket - för han själv har ingen aning eller känsla för när det här händer =) Därför får han inte leka med kompisarna Kimber eller Stevie så mycket just nu... Ska på återbesök den 5 februari för att ta nya blodprover. Nu får han också antibiotika för halsinfektionen... vilket gör honom lite kass i magen... eller så är det Advocate-medlet mot demodexen som gör det... tur att vi inte bor med asfalt, utan har skogen runt hörnet =) Då gör det inte lika mycket om det inte går att få upp allt - för det finns alltid rejält med mossa man kan lägga över så ingen trampar i det *ler*
Så över till 10 av Jazz favoriter...
Följa med - Stanna hemma:
Följa med! Kan sitta ganska länge i bilen... Skönt ställe det där =) Ganska mysigt med egen koja.
Koppel - Lös:
Lös! Helt klart. Då kan jag ju spåra upp något samtidigt...
Dragkamp - Kasta boll:
Dragkamp! Även om kasta boll kommer väääääldigt tätt inpå.
Duscha - Bada i havet:
Bada i havet!! Då kan man hoppa i vågor och det känns och låter så häftigt. När jag ska duscha ska jag stå där inne hur länge som helst och matte bara gnuggar och gnuggar in något som blir skum över hela kroppen och så blir pälsen konstig och luktar helt annorlunda efteråt. Fast oftast får jag bara benen och magen avspolade när det är dåligt väder ute. Det är ganska skönt!
Springa i egen trädgård - grannens trädgård:
Grannens, helt klart! Dom har mycket roligare fåglar i sina buskar som jag kan jaga =)
Kycklingköttbullar - Kycklinghjärta:
Oj, ganska lätt!! Mattes hemlagade hjärta i ugnen med lite timjan på!! mums.
Spår - Uppletande:
Spår! Spårar själv varje dag på kvällsrundan fast matte inte alltid vill det. När jag mår lite bättre har hon sagt att jag ska få spåra "på riktigt". Vadå? Det gör jag väl? Eller? Har ju näsan i marken hela tiden och springer som fasikens där efter rådjuren... Fattar inte riktigt det där med uppletande, men matte blir jätteglad när jag hittar och kommer med saker... Chansar vilt ibland och har jag tur får jag beröm och lite godis. Men ibland så får jag inget utan måste leta igen... *suck*
Leksaker - Trädgårdskannan:
Den stora gröna vattenkannan menar du? Är inte det en av mina leksaker? Den leker jag ju bäst med!! Så det får bli trädgårdskannan då.
Hundgodis - Popcorn:
Vi har aldrig haft popcorn med på någon träning eller så... Men i TV-soffan på helgen väljer jag nog att äta lite popcorn med matte. Har märkt att matte är ganska snål för hon äter de flesta själv. Får bara smaka några stycken. Hon säger att det inte är bra för mig... med allt salt som finns på så hon blåser ordentligt på dom först innan jag får smaka...
Soffan - Sängen
Jag fick ju inte vara i sängen när jag kom till matte. Men när jag blev sjuk första gången fick jag ligga där och mysa. Och det gör jag nu varje dag =) så jag väljer sängen. Det är bästa stället - man kan se ut också mot infarten. Enda fönstret på det hållet i hela huset, så jag håller koll om det kommer någon eller om Kimer och hans husse eller matte är ute. Tycker om att vakta. Matte säger till mig jätteofta att jag inte får skälla och morra... Fattar inte varför!? Är det inte det jag ska göra? Varna och skrämma folk? Fast ibland är det för att jag blir så lycklig, då blir det lite mer åt det ylande hållet, för att det är någon jag känner och det verkar som om matte inte fattar att hon då ska släppa ut mig så jag får hälsa...
Utredning påbörjad - och till viss del redan klar!
Toncillerna är borta och Jazz verkar inte bry sig ett dugg =) Skönt!!! Men det fick bli koppel och kort kvällsrunda idag för att den såriga halsen inte skulle börja blöda som det antagligen gjort om han fått springa runt i hans vanliga rallyfart... Och mjuk mat till kvällsmat blev det... Gott! Kan nog köra på som vanligt imorgon igen med det här tåliga underbara lilla livet.
Jag hade som vanligt gjort en liten lista till Staffan om hur Jazz är, vad han gör och hur han beter sig - vissa som förändringar sen vi vad där sist för 1½ vecka sen och vissa samma. Ganska lång lista denna gången. En av punkerna var "tappat hjärnan"... Fick förklara mig lite då med att han inte vet vad han heter, inte kommer när jag kallar, kan inget av det han lärt sig osv. Visst tänker många - han är riesen, hanhund och snart 1 år gammal. De är såna då... Men NEJ! det är inte ett normalt beteende, för han kan saker och han vet vad mina kommando betyder. Jazz är inte normal just nu. Något är fel! Jag hade också en lista på vad jag trodde det kunde vara och som ni vet så fanns sköldkörteln med där. Staffan fick ge med sig, för när han tittade på honom såg han den tydliga förändring som skett i pälsen och huden på denna korta tid. Men när jag berättade att han var helt underbar, lyssnade, kunde saker och var väldigt väluppfostrad över jul och nyår när han gick på kortison, ville han också ta ett kortisolprov...
Fick samtal ikväll av Staffan kl. 19.51. Proverna var klara! Ja, vi hade rätt båda två - fast inte helt ändå.
Både sköldkörteltestet och kortisoltestet var dåliga... Men det primära felet (i alla fall till 99%'s säkerhet) är kortisolproduktionen som i sin tur påverkar sköldkörteln. (Sköldkörtelprover kan nämligen vara väldigt missvisande vid annan hormonell förändring och farligt att behandla om binjurarna inte är stabila). Han har ingen produktion av kortisol alls - NADA! Hans binjurar fungerar inte som de ska och har aldrig gjort det heller. Ett fel han är född med - det också. Att han lever idag är ett under, för utan kortisol dör man. Nu vet vi inte än om det är hela binjurarna som är ur funktion eller om det bara är "kortisolproduktionsfel". Det återstår att se på återbesöket om 14 dagar då vi ska ta nya prover för att se om vi fått balans på medicinerna. Då ska vi också kolla saltbalansen i kroppen. Han ska gå på 2 olika kortisonpreparat resten av livet och mängden förändras ju efter vad han väger och så... Och han lär ju växa till sig en del när alla funktioner sätter igång i hans kropp igen. Staffan tror att sköldkörteln kommer att fungera normalt när vi fått balans på kortisonet. Det hoppas jag!! För det räcker med mediciner nu...
Hans hormonella fel gör att immunförsvaret är överaktivt och reagerar på allt. Därför är han också allergisk mot allting. Allergin (kontakt eller via luften) gör att hudtemperaturen ökar, vilket i sin tur gör att hårsäckskvalsterna (lokal demodex har han, enligt tester gjorda idag) vaknar till liv och tuggar på håret och skiter och förökar sig där nere i hårsäcken. Detta gör att hårsäckarna blir fulla, håret trillar av och huden blir irriterad. Då kan huden invaderas av (oftast kroppsegna) bakterier eller av svamp. Svamp kliar och bakterier ger typ finnar. Han har ju då båda delar! Varför inte?? Nu ska vi behandla demodexen med Advocate Spot-on ett tag framöver och då försvinner förhoppningsvis både svamp och bakterier också. Sen har han ju då också infektion i halsen och ska gå på antibiotika för detta för att det ska läka ordentligt efter operationen. Bakterierna han har i halsen överför min lilla snuskpelle (löptikar kanske?) över till sin snopp eftersom han är på den HELA TIDEN och har också därför fått förhudskatarr! Detta har jag också fått medikament för nu...
Äntligen har vi hittat felet på honom - i alla fall en bra bit på väg =) Visst är det jobbigt - både för Jazz och för alla i hans flock - och jag kan inte räkna med att han blir jättegammal. Men älskad är han och kommer alltid att vara... MITT LILLA HJÄRTA!!!
Blivande nakenhund?
Nu ska han operera bort tonsillerna (halsmandlarna) på torsdag. Han har återkommande infektioner som han inte blir av med. Finns antagligen ingen annan utväg eftersom han knappt inte tål någon antibiotika. De enormt svullna körtlarna (utmed hela käken liksom) går nu ända upp mot öronen. Det måste spänna, göra ont och klia fruktansvärt. Jag opererade själv bort dom när jag var 22 för att jag inte kunde svälja till slut, för alla infektioner som förstört halsen. Det gjorde skitont!!! Kunde inte äta mer än typ fil på 2 veckor och gick på smärtstillande hela tiden (för att jag skulle kunna jobba *ler*). Men det är det bästa jag gjort! Slutade snarka (nästan helt i alla fall) efter operationen också. Vet inte alls hur hundar reagerar efter en sånt ingrepp, men han kan nog inte ha mycket ondare i halsen än vad han har nu. Äter inte upp sin mat, sväljer med högt ljud, dricker ganska mycket, sover dåligt på natten och är gnällig och bitig... och han snarkar!!
Utöver detta är han snart naken. På vissa partier i alla fall. Han fäller mycket, har nästan ingen underull alls och det verkar som om han inte får någon ny päls på vissa ställen. Vet inte om det beror på demodexen eller om det är något annat. Tror inte att det har med maten att göra i alla fall =) för den är balanserad både vad gäller näringsämnen och vitaminer och mineraler. Han får även lite linfröolja (jajamensan, det är medräknat) för att öka mängden omega 3. Utöver den hemlagade delen blandar jag ut den med torrfoder - för att komma upp i rätt energibehovsnivå - som han ska tåla allt det innehåller... Har sagt ifrån om att jag vill ta sköldkörteltest på honom när han ska in på torsdag. Då kan man i alla fall vara säker på om det är det eller inte och gå vidare därifrån. Han är ganska ung för att eventuellt ha problem med sköldkörteln, men det är ju Jazz vi pratar om, så varför inte?
Var i Uppsala i veckan och fick tips av en kursare att kontakta Kerstin Bergvall som är veterinär och specialist i dermatologi. Sagt och gjort så slängde jag iväg ett mejl när jag kom hem och berättade kort om Jazz (vilket var ganska svårt). Ungefär 2 timmar senare ringde mobilen och det var hon. Tyckte att det inte alls var bra att en så ung hund haft så mycket problem och blivit så mycket behandlad!!! Hon ska nu få sätta sig in i Jazz journal och se vad som kan göras... Sen får jag/vi se om Staffan kan hjälpa mig (för både jag och Jazz gillar verkligen honom och den kliniken!) eller om jag måste ta mig någon annanstans för att få hjälp med Jazz utslag, håravfall och enorma klåda. Helene Raue på Bruksgården i Svedala ska visst vara väldigt duktig vad gäller hud och Kerstin sa hennes namn sådär i förbifarten!
Nu hoppas jag att det kommer att rulla på ordentligt här och att vi snart kan hitta ett sätt att få Jazz frisk!!!
Snö är toppen...
Igår var vi hos veterinären för att få sista sprutan mot hans demodex, för den här omgången i alla fall. Jag upplyste veterinären om att jag var så lycklig att han äntligen hade aptit och åt upp sin mat ordentligt. Sen att han är hungrig hela tiden är ju för kortisonet... Genom lite lek och bus lyckades Staffan både titta och ta prover ner i halsen på Jazz! Han har såklart halsfluss - igen! Kortisonet gör att han inte har ont när han äter... Vi bestämde att han ska behandlas för halsflussen och att vi ska byta ut kortisonet mot antihistamin för alla hans allergier. Det är helt klart bättre för hans lilla kropp och alla organ som inte får ta lika mycket stryk då. När han fått balans i kroppen och "blir frisk" ska han operera bort halsmandlarna. Han kommer nämligen få tillbaka dessa elaka och hemska infektioner hela livet annars och för att slippa dessa antibiotikabehandlingar i framtiden ska de bort. Ja ja, allt för mitt lilla hjärta!
Har beställt lite saker igen till honom. Denna gången spårgrejer så nu ska vi ut i skogen för att jobba lite. Inte bara för honom att springa själv i rådjursspår och äta bajs =) Har kommit fram till att det är det som är hans bästa sak. Att få spåra. Ibland när vi går upp på ängen med bollkastaren så är det full fräs. Han springer som bara den, hämtar och lämnar - men helt plötsligt mitt i racet så får han upp ett spår och glömmer bort vad vi egentligen gjorde. Det samma är när han är i uppletanderutan och ska hitta sakerna jag lagt ut. Finns det spår av något - går det före.
Annars har han blivit jätteduktig =) Han hoppar inte lika mycket längre, han bits inget alls (inte med mening i alla fall), skäller gör han fortfarande men inte lika mycket, han älskar min syster men är inte lika besatt (men nästan), älskar att bara ta det lugnt för att kela och mysa, har varit hos veterinären 3 ggr utan att behöva ge lugnande (!!!) Det kanske är en mognadsgrej? Han är ju 11 månader nu... Eller så mår han bara helt enkelt mycket bättre!
