Long time no see...
Jazz prover var ingen höjdare förra veckan. Så ingen sänkning av kortisonet, tyvärr! Sen vet jag inte riktigt hur vi ska göra... eller hur veterinären tänker göra =) ... för natrium ligger i topp på högsta värdet (vilket inte är så bra) och kalium är också ganska högt (vilket inte heller är så bra för hjärtat). Kvoten mellan dom är dock okej och ligger på 31. Men, ökar man Florinef som ska styra salterna för njurarna och hjärtats skull, så sjunker kalium men natrium bibehålls eller kanske till och med ökar... *hmmm*. Kisseriet hade kanske blivit bättre för han dricker och kissar massor fortfarande, vilket kanske i och för sig beror på stort kortisonintag och att ämnesomsättningen i kroppen har ökat... Svårt det där! Fick lite panik i veckan för att han drack enorma mängder vatten och kissade superlänge och jätteofta. Fick åka iväg och kolla urinen så att han inte fått diabetes! =) Ingen diabetes där inte!!! Skönt som bara den. Inga bakterier heller i urinen vilket också var jätteskönt. Är dock lite orolig för njurarna, men han har fantastisk aptit vilket inte alls stämmer med njursvikt och har inte heller dålig andedräkt som min katt fick när hennes njurar brakade. Så något är det som inte stämmer riktigt. Vi ska kolla upp det där närmre nu när vi ska på veckans veterinärbesök med tillhörande provtagning.
Annars mår han ganska bra trots omständigheterna! Han har blivit så lugn och fin och vi kan numera ta blodprov utan lugnande! Han lägger sig själv på rygg när han får på "gummiremmen och klämman runt armen" och sen kliar jag honom på magen när veterinären tar blod. Så himla duktig mitt lilla hjärta! Många tycker väl att detta är helt normalt att göra och att ge lugnande är onormalt... men då har man inte träffat Jazz =) eller kanske aldrig träffat en livlig riesenschnauzer *hihi*. Hans hud har också ökat i temperatur. Den var iskall förut på de kala fläckarna (snart hela kroppen) och det tyder ju på att det börjar hända lite där också. Ingen ny päls syns än. Kollade med förstoringsglas igår efter spår av små fjun... men inte. Håren som finns kvar på kroppen sitter dock fast bättre och trillar inte av lika lätt längre. (Hårens innersta del är nästan helt genomskinlig, så himla tunn och skör). Det är ju faktiskt ganska positivt! Såren läker ganska sakta men säkert. Bra mirakelkräm den där jag fick av mor =) Magen lever sitt eget lilla liv. Ibland är den bra och ibland totalt kass. Men det hör väl till alla mediciner och så också... Jag gör vad jag kan för att den ska hållas i bra form. Snäll mat och ganska mycket motion. Har provat utan fibrer och med extra fibrer som Fibrex och Pofiber, men det blev värre. Så nu får han fiberhusk i maten och det fungerar riktigt bra tycker jag.
Jag har tyvärr avbokat platsen på kursen vi skulle gå. Känns inte som någon bra idé att träna när han inte är i balans än. Vill inte att han ska uppleva kurser och hundträffar som något otäckt... Vi får vänta tills allt är bra och vi får köra vår träning på egen hand så länge. Själv har jag bihåleinflammation och går på penicillin. Det har varit jättehemskt men nu börjar tabletterna göra susen och jag är ganska pigg igen =)
Nya prover ska tas på onsdag och T4 ska tas igen nästa vecka. Då är det 5 veckor sedan han började med Levaxin och 3 veckor efter senaste dosökningen. Ska bli intressant att se vad han ligger på nu!
Det är vår!
Något jag lyckats få är någon slags influensa. Jag som aldrig blir sjuk! Kan inte minnas sist jag var såhär dålig sist. Möjligtvis när jag hade bihålsinflammation för något år sedan. Har ont i halsen, öronen, bihålorna, huvudet, hela kroppen värker, har feber, jätteförkyld, fryser och har en fruktansvärd hosta. Är helt slut! Jag hoppas verkligen att jag rensar ur kroppen helt nu, för att sedan kunna starta om ordentligt nästa vecka med massa ny energi och lust att ta tag i saker! Har ju som sagt ett examensarbete som måste bli klart...
På Jazz-fronten går det sakta. Proverna vi tog i måndags var ingen höjdare... Kortisolet var jättelågt igen (men mätbart i alla fall) men T4 var inte mätbart. Vi har höjt Levaxinet något och ska inte ta sköldkörtelprover igen förrän om 3 veckor. Då har det gått 5 veckor sen han började med den medicinen och det är egentligen inte förrän då man kan se hur man ligger i dosering. Kortisolet ska tas varje vecka för att ha koll så han inte hamnar i Addisonkris eller så att det inte är för högt vilket inte heller är bra. Provsvaren på Natrium och Kalium väntar jag på...
Men annars är han ganska pigg och väldigt glad =) Han vill leka, är aktiv och har god aptit. Är dock fortfarande rättså kass i magen. Koncentrationen är ganska okej och vi kör korta "lydnadspass" här hemma och på promenaderna. Han är bara så himla rastlös och har svårt att vara tyst och stilla när jag träffar någon på promenaden som jag stannar och pratar med. Så, passivitet är inte vår starka sida. Det är något vi behöver träna på utanför hemmet! Att "gå fot" börjar han bli riktigt duktig på (nu även utan godis) och vi tränar mycket på "stanna" eftersom det inte sitter helt än. Det går inte alls om det är andra hundar inblandade! Får han syn på någon kompis eller någon som kan bli hans kompis, är det helt kört. Har upptäkt att det är värre när Kimber är med. Även om inte Kimber går fram så är det precis som om Jazz tävlar med honom om vem som får hälsa först... *hmmm*. Jazz har helt klart tävlingsgener med inställning på att vinna! Pälsen blir tunnare och tunnare och de nakna fläckarna större och större. Det blir visst så fram tills Levaxinet är i rätt nivå och så länge kortisonintaget är högt. När T4- och kortisolnivåerna i blodet är rätt kommer pälsen att växa tillbaka (förhoppningsvis). Så jag kan räkna med minst 3 veckor till innan det börjar komma päls... Såren han har lite överallt läker dåligt men det börjar nog vända nu känns det som. Har fått en skitdyr mirakelkräm av min mor, som jag smörjer på innan vi går på promenad morgon och kväll. Har provat paraffinolja, idominsalva och försvarets hudsalva tidigare men utan resultat...
Bildbevis...
Det tråkiga är att jag ALLTID glömmer ta med kameran när vi är iväg på något. Många fantastiska bilder kunde det verkligen blivit! Därför är det inga roliga äventyrskort utan de flesta bilderna är hemifrån. Ska se om jag kan komma ihåg kameran idag när vi ska ut och leta saker i skogen, tänkte jag. Underbart vårväder är det =) I vilket fall ser Jazz ut såhär idag... Tråkigt men sant!
"Hundar kan inte tala mat"
Jazz är så himla rolig nu. Nu börjar hans skämtsamma sida komma till sin rätt - på riktigt! Vilken tur att vi "hittade felen" så att han snart kan leva ett riktigt riesenhundliv...
När han är hos mor och far så torkar de skägget varje gång han druckit eftersom det blir så himla blött överallt annars. Det är ju inte så att han står kvar och droppar färdigt över skålen. Ni 4H:are som läser här och kommer ihåg Picko kan ju intyga att det verkligen går att lära en hund att "droppa klart" över vattenskålen! Nu hade ju inte han skägg som Jazz men ändå! *hihi*. Nu har i alla fall Jazz kommit på att om han är riktigt snabb kan han få tag på handduken och sätta igång lite dragkamp. Det är ju ganska tråkigt att vara "kontorsråtta" och bara ligga tyst och stilla eller knapra på ben hela dagarna, så kan man liva upp tillvaron lite - så gör Jazz det! Bra träning för föräldrarna också genom att här få träna på vem som egentligen bestämmer... Han har också kommit på att man inte behöver vara törstig för att få uppmärksamhet. Det räcker att gå bort och doppa skägget i skålen!!! Eller varför inte sno pappersremsan från räknemaskinen som hänger ner så fint bakom skrivbordet och sen sticka iväg i korridoren så fort det bara går...
Jag vet att jag ofta citerar vad djur säger... Det är ganska roligt tycker jag =) Inte för att jag kan höra att de pratar som vi människor gör, men ibland kan man riktigt sätta ord på deras mimik, ljud och kroppsspråk. Om inte annat för att liva upp sin egen vardag lite. Som igår kväll hade jag gjord en fantastiskt god kycklinggryta. (Jazz ÄLSKAR ju kyckling). Där jag bor just nu, är köket så litet att det inte finns något matbord utan det finns ett ute i "allrummet" som är ett kombinerat matrum och vardagsrum. Nu sitter jag då gärna vid TV'n och äter... Jazz vet att när jag äter ska han gå och göra något annat, som t.ex. gå och lägga sig i hallen tills jag ätit klart. Han får inte tigga eller vara där jag är när jag äter. Detta för att jag ska kunna ha gäster som fikar/äter hos mig utan att ha ett stort svart tiggande monster vid sin sida! I vilket fall tyckte han att det doftade ljuvligt. Han hade precis ätit sin egen mat och borde enligt min mening vara ganska mätt och belåten. Men han ställde sig mellan mig och TV'n så att jag inte såg något.
(M) - Flytta dig Jazz! Gå och lägg dig i hallen!
(J) - Va tror du? Ska du äta allt det goda själv då?
(M) - Jazz! Gå och lägg dig!
(J) - Men den goda maten har du ju där. Och när ska jag få smaka då?
(M) - Ska jag behöva bli irriterad? Gå och lägg dig!
(J) - Ååh, jag kan väl få stå här och lukta i alla fall. *en mycket djup suck* Jag kan lägga ner huvudet såhär på bordet så kanske du ser TV'n bättre?
(M) - JA-A-ZZ!!!!
(J) - Du e så jä*la taskig. Kärring! Skit i det då. Ät du din kyckling. Den var säkert inte god ändå! Jag går och lägger mig i hallen så länge... *ett ljudligt pladask med den längsta av suckar kunde höras från hallen*
För övrigt fungerar det mesta ganska bra nu. Han vill så mycket och det är kul tycker jag. Koncentrationen, vakentiden och aktivitetsnivån har ökat och han är inte så disträ i träningen eller "vild" i leken längre. Mina armar och kläder är hela efter ett lekpass! =) Han lyssnar på mig betydligt bättre, har dragkamp med föremålet och inte med min hand som håller i det, lugnar ner sig snabbare och springer inte efter motionärer i skogen längre (om de inte har hund med sig... då är det svårare att få honom att stanna när han är lös). I söndags när vi var ute och gick kvällsrundan möttes vi av 2 hästar. Ja, med ryttare på! Jazz var lös, morrade till lite, stannade när jag sa åt honom att göra det, tog honom i halsbandet och förde honom åt sidan. Tog upp en godis och vips glömde han bort att det kom stora hästar tätt förbi oss. Han fick massa beröm, godisbiten såklart och fick springa vidare. Inget konstigt alls och jätteskönt tyckte jag. Han har ju aldrig varit så nära hästar förr. Duktig kille!!!
Vad gäller hans sjukdomar och veterinärbesök så fick han anabolaspruta för 3½ veckor sedan, för att öka på effekten av kortisonet utan att behöva ge mer kortison. Vet inte om det är det eller om det är Levaxinet som redan gjort susen för proverna (på 1 vecka), men kortisolvärdet hade ökat från 85,5 till 143 när vi var där i måndags! =) Det kan också vara att vi ökat på Florineftabletterna vilka är mineralkortikoider men som även har en glukokortikoid effekt... Det kan vara vilket som och vi har nu sänkt kortisondosen lite, vilket är jätteskönt tycket jag. Än har det inte kommit ny päls - dessvärre har han tappat lite mer och ser ganska skabbig ut. Det tar tid innan detta rättar till sig eftersom pälsen är det sista han behöver. Organen tar sitt först! Han har också lite tråkiga sår överallt men förhoppningsvis ska väl dessa läka snart. Han dricker och kissar ganska mycket, vilket antagligen beror på att han får hög dos kortison. Det gäller då även natten... 2-3 gånger per natt måste jag öppna för honom så han får kissa. Och han kissar läääänge varje gång. Tur att vi inte bor i lägenhet!
Uppgradering...
När man går på hög dos kortison, som Jazz verkligen gör nu, kan man om man har otur få lite av de symtom som man har vid Cushings syndrom. Dessa kan vara övervikt/fetma, skör hud, håravfall, sömnsvårigheter och för Jazz del stämmer ju dessa mer eller mindre. Men det hade han innan också, fast då inte övervikten utan då tappade han i vikt och det "försvann" några kilos muskelmassa på bara 2 veckors tid under november månad... Sen har det "gått utför" om man säger så, med undantag av små ljusglimtar då han gått på kortison p.g.a. allergichock. Idag ser han ungefär ut som en utegångsgris vad gäller hårbeklädnad där man ser huden genom de få sträva borsten och fläckar med sårig hud lite överallt som om han gnuggat sig mot stenar och rivit sig. Och kroppsformen, ja den börjar likna ett hängbukssvin. Åldersmässigt? Tja, han ser väl ut som typ att han var 10-12 år eller nåt. Ganska sliten helt enkelt! Under dessa månader han behandlats för sin binjurebarkssvikt har han gått upp 9 kg!! Nu var han ju ganska underviktig när vi började medicinera, men ändå. Det konstiga är att han får inte mer mat, godis, tuggisar eller märgben nu - jämfört med förr. Han ligger där han ska också vad gäller intag av energi. Bara det att han har bättre aptit och äter upp direkt (nästan i alla fall). Motionen är också densamma - lika ofta och lika mycket men kanske inte lika intensivt.
Ja ja, Staffan analyserade blodet och ringde idag! Kortisolvärdet var lägre än sist (85,5) trots samma tidpunkt vid provtaging, samma dos kortison, samma tidpunkt vid medicinintag, samma morgonrunda och samma rutiner. Hmmmm. Alltså är det något som stör balansen i kroppen. Men vad? Cushings har det inte blivit av det hela i alla fall... Tur är ju det! Då blev han lite skum på allt och gjorde ett sköldkörteltest. Visst! Urkasst! Så nu ska han få Levaxin också... Ganska svårt att balansera doserna framöver eftersom binjuren och sköldkörteln samarbetar/tar ut varandra på något sätt. Därför har symtomen inte heller riktigt stämt överens med någon av sjukdomarna fullt ut, utan blandats lite och dolts av varandra. Det är väl därför viktökningen har kommit nu när han får i sig kortison, vilket stämmer in på Hypothyreos då man bl.a. får låg ämnesomsättning. Man måste starta långsamt med insättningen av Levaxinet och sedan öka långsamt under fortsatt "5-veckors-provtagning". Kortisol och aldosteron måste kollas varje vecka så att de ligger som de ska. Många veterinärbesök blir det "att se fram emot" under några månaders tid. Två hormonproducerande organ som sviktar och 3 olika hormoner handlar det om. Det fixar vi!!
Det finns hundar som man medicinerar hela livet, som blir ganska gamla och lever ett fantastiskt lyckligt och rikt liv! Tycker Jazz också är värd det. Han är ju så himla trevlig, snäll och underbar på alla sätt. Och får han bara bli "frisk" så kan han också leva ett sånt riktigt bra och aktivt hundliv! Vi får ge det några månader till bara innan han är återställd, får tillbaka sin päls och visar sitt rätta jag... Ska bli mycket spännande =) Men fram tills dess får han snällt se ut som en söt liten svart naken gris...
