Ett år med Jazz
Då har det gått ett år sen jag hämtade mitt svarta monster hos uppfödaren. Då var han ganska liten, hårig och otroligt söt med sina små svarta pliriga ögon och sin lilla svarta näsa - som en stor knapp. Han satt gärna i mitt knä och det gör han fortfarande när han får tillfälle. Trots ett tufft första-hunds-ägar-år med massa sjukdomar, mediciner, veterinärbesök, ett antal foderbyten, hud/mag/tarmproblem, överslagshandlingar, mental blockering, koncentrationssvårigheter, hårda bett, hemska blåmärken, trasiga kläder och annat otrevligt så har ändå första året som ägare till Jazz varit lärorikt och helt fantastik!
Han sprider enorm glädje, charmar alla (trots att han nästan är helt pälslös), är stabil (jättebra med osäkra hundar), trevlig, snäll, lockar till lek, nyfiken på livet, lycklig, lite otålig, arbetsglad och tror faktiskt att han skulle kunna jobba som "behandlingshund" efter "Daddy" i Cesar Millans program =) Han är en vilding (som en riesen ska va!) och allt ska hända "med det bums" utan någon som helst fördröjning. Han älskar att få massage, klapp och kel, busa, springa, dragkamp, att leta upp saker (jätteladdad), spåra (står och hoppar 4-fota när jag tar fram spårselen) och jaga (vilket han gör utan tillåtelse när matte inte hinner före!), märgben, popcorn, riskakor och mat i de flesta former =)
Jag hoppas att vi nu med balanserade blodvärden, rätt foder, mycket motion och aktiviteter och så lite medicin som möjligt, ska kunna få flera fantastiska år tillsammans!
Han blir aldrig mätt =)
Alla som har haft med tonåringar att göra vet att de är rättså duktiga på att äta... i alla fall de som tränar mycket eller de på den manliga sidan brukar vara suveräna på att tömma faten med mat. Finns ingen botten på något sätt. Jag har en sådan!!! Fast inte någon människa utan en unghund... Han har aptit så det står härliga till och det är så skönt jämfört med hur han var när han var liten. Då var han inte så stor i maten och när han väl åt satte han nästan alltid i halsen. Sen tonsillerna försvann händer inte detta alls lika ofta som förut men visst händer det. (Då gäller det att sätta fingrarna i halsen för att få kräkreflex. Ibland måste man dra lite i tungan också. Har faktiskt fått göra "Heimlich's manöver" några gånger... inte så spännande utan ganska obehagligt) Hans näsa är gjord för att hitta goda saker eller saker som leder till godsaker =) Som så många andra hundar som hellre använder näsan än ögonen. Och så ska det ju vara tycker jag!
Då kommer vi oväntat över till nästa sak han inte blir mätt på och det är olika uppgifter han får. Han får leta saker varje dag i samband med korta lunchrundan. Det kan vara hemma i trädgården, inomhus, under saker, på saker, inkastat i buskar, längst med vägen där vi bor, i skogen, i högt gräs eller bland lastpallar och saker på en stor gårdsplan. Ibland är det godis, mina handskar, kopplet, nycklarna, markera ut rätt kotte i kotthögen, hans leksaker eller speciella "uppletarsaker" som bara används till just "leta-övningar". Beroende på vad vi gjort tidigare på dagen eller vad som komma skall, kan det skifta från 2 till 5 saker varje gång som han ska hitta. Och det spelar ingen roll hur många han tar för han vill bara mer =) Men för att han ska tycka det är kul och inte tröttna, så avbryter jag och tar hellre en omgång till på kvällen.
Vi har dock ett litet problem och det är överlämnande av föremål. Han kommer fram till mig med det han hittar men släpper det ½ meter framför. Han förstår inte att han ska "hålla kvar" och lämna över i min hand. Han tar bara upp det i munnen igen och släpper direkt. Jag har försökt att träna bara "hålla kvar" och överlämnandet, men han fattar verkligen inte vad jag menar. Då kör han allt: ligg, sitt, fot, tass, skall m.m. i en himla fart och tror att jag ska bli nöjd. Jag försöker ta ett djupt andetag och lugna ner honom (oss) och ta om från början men det går bara inte. Är det någon som har tips på just överlämnande-biten? Har jag för höga krav eller har jag gjort fel från början genom att inte kräva ett korrekt överlämnande och accepterat att han bara kommer in med saken?
Vad gäller veterinärbesök så var vi och tog T4-provet igår. ÄNTLIGEN gick det att mäta efter höjning av dosen förra veckan och sänkning av kortisonet. Vet inte hur mycket kortisonet har med värdet att göra egentligen, men kanske kan det haft betydelse? Fast å andra sidan kanske inte, eftersom han inte ligger helt rätt än. Han låg på 16,7 och det ska ligga mellan 21-64. Eftersom det inte stabiliserat sig än (tar någon vecka till) ska vi behålla den dosen han får nu och vi är provtagningsfria nästa vecka! *tjoho*. Vi ska dit igen om 2 veckor för att ta ett nytt T4 prov och får se hur han ligger då. Jag skulle gissa att han mår ganska bra om det ligger runt 30-35, men har inte diskuterat än med Staffan var han vill ha nivån. Binjurarna mår toppen efter förra veckans svar vid provtagningen, både vad gäller kortisol och saltbalans. Så där behövs inga nya prover på ett tag i alla fall. Kanske om 1 månad eller så för att se om det ändrats när T4 ligger rätt. I vilket fall så mår han bäst av så lite kortison som möjligt, men tillräckligt för att klara av stress och motion och för immunförsvaret såklart.
Annars så trillade vi ner för en trappa i förrgår! Ja, Jazz sprang med mig upp men ville inte gå ner själv. Han har gått upp och ner i den här trappan hur många gånger som helst innan. Så, jag gick baklänges och höll ena handen i halsbandet och andra handen på hans bringa. Helt plötsligt fick han överbelastning och "tippade över". Att få 40 kg helt plötsligt över sig kan få vem som helst att tappa balansen. Jag skulle då ta emot mot väggen till höger - som inte finns! Det visste jag ju att det inte finns något vägg där, för vägg och räcke är på vänster sida. Men av ren reflex gör man ju så. 2 meter längre ner dimper jag i golvet med 40 kg hund över mig. Slog mig ganska rejält och var hos doktorn igår för att kolla att det inte var något som gått sönder i ländrygg/bäcken. Konstig läkare men han fattade inte VAR jag hade ont utan var helt insnöad på svanskotan... Fick ingen röntgen och det var "bara" mjukdelsskador enligt honom. Så nu ska jag till underbara Anna imorgon för att njuta lite av skön behandling. Men det går väl över någon dag framöver... ganska snart hoppas jag för det gör förbaskat ont! Jazz verkar inte alls ha blivit skrämd av det hela för en timme senare sprang han med min mor upp för trappan och gick nästan ner helt själv... Han är en orädd och nyfiken hund - och det är jag väldigt glad för! =)
Då kommer vi oväntat över till nästa sak han inte blir mätt på och det är olika uppgifter han får. Han får leta saker varje dag i samband med korta lunchrundan. Det kan vara hemma i trädgården, inomhus, under saker, på saker, inkastat i buskar, längst med vägen där vi bor, i skogen, i högt gräs eller bland lastpallar och saker på en stor gårdsplan. Ibland är det godis, mina handskar, kopplet, nycklarna, markera ut rätt kotte i kotthögen, hans leksaker eller speciella "uppletarsaker" som bara används till just "leta-övningar". Beroende på vad vi gjort tidigare på dagen eller vad som komma skall, kan det skifta från 2 till 5 saker varje gång som han ska hitta. Och det spelar ingen roll hur många han tar för han vill bara mer =) Men för att han ska tycka det är kul och inte tröttna, så avbryter jag och tar hellre en omgång till på kvällen.
Vi har dock ett litet problem och det är överlämnande av föremål. Han kommer fram till mig med det han hittar men släpper det ½ meter framför. Han förstår inte att han ska "hålla kvar" och lämna över i min hand. Han tar bara upp det i munnen igen och släpper direkt. Jag har försökt att träna bara "hålla kvar" och överlämnandet, men han fattar verkligen inte vad jag menar. Då kör han allt: ligg, sitt, fot, tass, skall m.m. i en himla fart och tror att jag ska bli nöjd. Jag försöker ta ett djupt andetag och lugna ner honom (oss) och ta om från början men det går bara inte. Är det någon som har tips på just överlämnande-biten? Har jag för höga krav eller har jag gjort fel från början genom att inte kräva ett korrekt överlämnande och accepterat att han bara kommer in med saken?
Vad gäller veterinärbesök så var vi och tog T4-provet igår. ÄNTLIGEN gick det att mäta efter höjning av dosen förra veckan och sänkning av kortisonet. Vet inte hur mycket kortisonet har med värdet att göra egentligen, men kanske kan det haft betydelse? Fast å andra sidan kanske inte, eftersom han inte ligger helt rätt än. Han låg på 16,7 och det ska ligga mellan 21-64. Eftersom det inte stabiliserat sig än (tar någon vecka till) ska vi behålla den dosen han får nu och vi är provtagningsfria nästa vecka! *tjoho*. Vi ska dit igen om 2 veckor för att ta ett nytt T4 prov och får se hur han ligger då. Jag skulle gissa att han mår ganska bra om det ligger runt 30-35, men har inte diskuterat än med Staffan var han vill ha nivån. Binjurarna mår toppen efter förra veckans svar vid provtagningen, både vad gäller kortisol och saltbalans. Så där behövs inga nya prover på ett tag i alla fall. Kanske om 1 månad eller så för att se om det ändrats när T4 ligger rätt. I vilket fall så mår han bäst av så lite kortison som möjligt, men tillräckligt för att klara av stress och motion och för immunförsvaret såklart.
Annars så trillade vi ner för en trappa i förrgår! Ja, Jazz sprang med mig upp men ville inte gå ner själv. Han har gått upp och ner i den här trappan hur många gånger som helst innan. Så, jag gick baklänges och höll ena handen i halsbandet och andra handen på hans bringa. Helt plötsligt fick han överbelastning och "tippade över". Att få 40 kg helt plötsligt över sig kan få vem som helst att tappa balansen. Jag skulle då ta emot mot väggen till höger - som inte finns! Det visste jag ju att det inte finns något vägg där, för vägg och räcke är på vänster sida. Men av ren reflex gör man ju så. 2 meter längre ner dimper jag i golvet med 40 kg hund över mig. Slog mig ganska rejält och var hos doktorn igår för att kolla att det inte var något som gått sönder i ländrygg/bäcken. Konstig läkare men han fattade inte VAR jag hade ont utan var helt insnöad på svanskotan... Fick ingen röntgen och det var "bara" mjukdelsskador enligt honom. Så nu ska jag till underbara Anna imorgon för att njuta lite av skön behandling. Men det går väl över någon dag framöver... ganska snart hoppas jag för det gör förbaskat ont! Jazz verkar inte alls ha blivit skrämd av det hela för en timme senare sprang han med min mor upp för trappan och gick nästan ner helt själv... Han är en orädd och nyfiken hund - och det är jag väldigt glad för! =)
Påsken som bara försvann!
Ja, var hela påsken blivit av vet jag knappast. Tiden går så himla fort. Vi skulle ju hinna med så mycket. Träffa riesenkusinen med tillhörande matte och husse för att de skulle leka av sig en massa (tror i och för sig inte att Jazz skulle orka någon längre stund, men det hade ju varit så kul att träffas) och för att vi skulle fika och prata en massa, men detta bara försvann från mitt påskschema!? Ja, det ska bli av!!! Så är det bara!
Har hunnit med en del trädgårdsarbete - jag och Jazz. Han hjälper gärna till med att både hålla i kvast och i räfsa. Att bära lövkorgen och köra rullebör är han också duktig på. Tycker han i alla fall... Det är ganska svårt att samarbeta (eftersom han är fruktansvärt envis mitt lilla hårlösa monster) om de där långa pinnarna och leksakerna enligt Jazz, men han har ganska roligt =) och jag fick mig många härliga skratt! Hans lek- och arbetslust kommer smygande tillbaka nu och det är så skönt. Han verkar inte ha riktigt så ont i kroppen längre heller, är inte lika stum i benen och ser mjukare ut i leder och muskler när han springer. Har tagit det ganska försiktigt för att hans kropp ska ha chans att återhämta sig och bygga nya muskler i stället för att motionera bort all energi han sätter i sig. Han styr det ganska bra själv, men vissa dagar märker jag att det inte bara är envisheten som talar när han inte kan hoppa in i bilen själv. Ibland behöver han också extra stöd när han ska hoppa ur... Bra dagar flyger han in och ur själv och ibland 2 gånger på raken när jag inte hunnit öppna buren *fniss*.
Vi gjorde en drastisk nerdragning av kortisonet i fredags då det låg så pass högt förr-förra veckan och eftersom vi höjde den andra sortens kortikoid som både styr mineraler och kortisolnivå var det ganska lämpligt med tanke på kortisonets biverkningar. Dessutom fick han en spruta med anabola igen förra besöket för att sätta lite muskler! Hans kisseri och drickeri blev "omedelbums" mycket bättre av förändringarna och han sover bättre på nätterna med bara 1 kissepaus, mot varannan timme dygnet runt sedan nyår!!! Kanske jag också kan få sova en hel natt nu snart? Dessvärre gick det inte att få några mätbara T4-värden förra veckan. Antagligen för att kortisonet tagit plats och maskerat på något sätt. Kortisol och sköldkörtelhormonerna har receptorer från samma familj och det kanske gör att de tar plats av varandra när det finns mycket av den ena och väldigt lite av den andra?! Är ju inte alls säker på detta, men det är en teori jag har! =) Så nu kanske Levaxinet "kommer till sin rätt" och kan börja påverka kroppen och ämnesomsättningen, sedan kortisonet sänkts. Vi får väl se vid nästa mätning om någon vecka! Idag kan man faktiskt se att han börjar få tillbaka sin midja. Någon sådan har man inte ens kunnat ana på flera månader... men nu är den äntligen på väg tillbaka!
Påskafton var vi hos min syster och bland gästerna fanns favorittjejen som är typ 3 år och hennes lillasyster som går själv med hjälp. Alltså en liten plutt bara... Det gick toppenfint. Den lilla använde Jazz som hjälp när hon skulle resa sig upp och smakade också lite på tassar och svans när han låg och vilade. Han lyfte lite på huvudet och tittade men det blev inte mer av det. Storasyster fick däremot en blöt puss mitt på näsan =)
Väntar ivrigt på lite päls! Inte många fjun än... men det kommer! Håller tummarna - att det ska komma!!! För snart är det sommar, sol och varmt. Vill ju att han ska få lite skydd mot solen så han inte bränner sig och skadar huden så lätt.
Har hunnit med en del trädgårdsarbete - jag och Jazz. Han hjälper gärna till med att både hålla i kvast och i räfsa. Att bära lövkorgen och köra rullebör är han också duktig på. Tycker han i alla fall... Det är ganska svårt att samarbeta (eftersom han är fruktansvärt envis mitt lilla hårlösa monster) om de där långa pinnarna och leksakerna enligt Jazz, men han har ganska roligt =) och jag fick mig många härliga skratt! Hans lek- och arbetslust kommer smygande tillbaka nu och det är så skönt. Han verkar inte ha riktigt så ont i kroppen längre heller, är inte lika stum i benen och ser mjukare ut i leder och muskler när han springer. Har tagit det ganska försiktigt för att hans kropp ska ha chans att återhämta sig och bygga nya muskler i stället för att motionera bort all energi han sätter i sig. Han styr det ganska bra själv, men vissa dagar märker jag att det inte bara är envisheten som talar när han inte kan hoppa in i bilen själv. Ibland behöver han också extra stöd när han ska hoppa ur... Bra dagar flyger han in och ur själv och ibland 2 gånger på raken när jag inte hunnit öppna buren *fniss*.
Vi gjorde en drastisk nerdragning av kortisonet i fredags då det låg så pass högt förr-förra veckan och eftersom vi höjde den andra sortens kortikoid som både styr mineraler och kortisolnivå var det ganska lämpligt med tanke på kortisonets biverkningar. Dessutom fick han en spruta med anabola igen förra besöket för att sätta lite muskler! Hans kisseri och drickeri blev "omedelbums" mycket bättre av förändringarna och han sover bättre på nätterna med bara 1 kissepaus, mot varannan timme dygnet runt sedan nyår!!! Kanske jag också kan få sova en hel natt nu snart? Dessvärre gick det inte att få några mätbara T4-värden förra veckan. Antagligen för att kortisonet tagit plats och maskerat på något sätt. Kortisol och sköldkörtelhormonerna har receptorer från samma familj och det kanske gör att de tar plats av varandra när det finns mycket av den ena och väldigt lite av den andra?! Är ju inte alls säker på detta, men det är en teori jag har! =) Så nu kanske Levaxinet "kommer till sin rätt" och kan börja påverka kroppen och ämnesomsättningen, sedan kortisonet sänkts. Vi får väl se vid nästa mätning om någon vecka! Idag kan man faktiskt se att han börjar få tillbaka sin midja. Någon sådan har man inte ens kunnat ana på flera månader... men nu är den äntligen på väg tillbaka!
Påskafton var vi hos min syster och bland gästerna fanns favorittjejen som är typ 3 år och hennes lillasyster som går själv med hjälp. Alltså en liten plutt bara... Det gick toppenfint. Den lilla använde Jazz som hjälp när hon skulle resa sig upp och smakade också lite på tassar och svans när han låg och vilade. Han lyfte lite på huvudet och tittade men det blev inte mer av det. Storasyster fick däremot en blöt puss mitt på näsan =)
Väntar ivrigt på lite päls! Inte många fjun än... men det kommer! Håller tummarna - att det ska komma!!! För snart är det sommar, sol och varmt. Vill ju att han ska få lite skydd mot solen så han inte bränner sig och skadar huden så lätt.
Flickor och Fästingar
Proverna från förra veckan var lysande! =)
Kortisolet var utmärkt, njurarna mår bra och han har inte diabetes. Så drickeriet berodde antagligen på saltbalansen, för när jag höjde den medicinen som styr detta så dricker och kissar han inte alls lika mycket! Skönt tycker jag som snart (förhoppningvis) kan få sova på nätterna. I övermorgon ska vi ta T4 proverna igen. Tror att det ligger lite lågt för han är så trött och orkeslös - men glad och lycklig ändå! Huden börjar bli lite grå så nu kommer nog pälsen!!! Skulle va så skönt för nu kommer solen och värmen. Han bränner sig så lätt annars för han har ju inget på kroppen som skyddar.
I helgen har han/vi träffat en riesenflicka på 8 månader. Hon bor i ett annat sommarstugeområde lite närmre havet och är inte permanentboende som vi är. Så, det blir helger och sommaren de kan träffas. Hon är importerad från Oslo (ägarna är från Skåne) och är så himla snygg tycker jag. Ganska stor och kompakt! Är som en vimsig studsboll ungefär och är precis överallt, men styrbar *hihi*. Jazz vill så gärna leka med henne men han orkar inte. Blir lite ledsen när jag ser att han går undan och ställer sig hos mig för att hans kropp säger att den inte kan och vill... Sen skäller han ut mig precis som om det är mitt fel :( Jag gör ju ALLT för att han snart också ska orka springa runt som en galning igen. Saknar hans "riesenryck" och när stora vattenkannan får sig en omgång. Men snart ska väl kroppen återhämta sig så han inte missar hela sin unghundstid också!?
Vid våra postlådor bor en schäfertik på 3 år som är störtförälskad i Jazz. Tror att kärleken faktiskt är blind för hon verkar inte alls bry sig om att Jazz inte har någon päls och att han ser döskabbig ut =) När vi kommer upp från backen vid morgonrundan får hon syn på oss och börjar skälla och gny. Sen blir hon alldeles till sig när de får hälsa genom staketet. Det är en ganska osäker hund och vi låter de hälsa så, så länge Jazz inte är "frisk". Men när han får päls och ork tillbaka ska de få springa och leka på fälten (helst innan bonden släpper sina kor där vilket är om 1 månad ungefär).
Ja, och de förbannade fästingarna har vaknat till liv! Jazz har redan haft 4 stycken. Nu är det ju inte så svårt att hitta dom på honom så som han ser ut, men jag tycker att de är så fruktansvärt äckliga. USCH!!!
På aktivitetsfronten är det ganska lugnt. Svårt att få balans när ork och vilja inte går hand i hand. Men jag låter Jazz leta upp saker ganska ofta. Både spontant och planerat och på olika platser och underlag/terräng. Han är ganska snabb, kvicktänkt, förväntansfull och han får använda hjärnan utan att ta ut sig kroppsligt. En rolig och stimulerande aktivitet för min lille Jazz. Annars är det lydnadsinslag i våra promenader som gäller och en del korta lekstunder!
Kortisolet var utmärkt, njurarna mår bra och han har inte diabetes. Så drickeriet berodde antagligen på saltbalansen, för när jag höjde den medicinen som styr detta så dricker och kissar han inte alls lika mycket! Skönt tycker jag som snart (förhoppningvis) kan få sova på nätterna. I övermorgon ska vi ta T4 proverna igen. Tror att det ligger lite lågt för han är så trött och orkeslös - men glad och lycklig ändå! Huden börjar bli lite grå så nu kommer nog pälsen!!! Skulle va så skönt för nu kommer solen och värmen. Han bränner sig så lätt annars för han har ju inget på kroppen som skyddar.
I helgen har han/vi träffat en riesenflicka på 8 månader. Hon bor i ett annat sommarstugeområde lite närmre havet och är inte permanentboende som vi är. Så, det blir helger och sommaren de kan träffas. Hon är importerad från Oslo (ägarna är från Skåne) och är så himla snygg tycker jag. Ganska stor och kompakt! Är som en vimsig studsboll ungefär och är precis överallt, men styrbar *hihi*. Jazz vill så gärna leka med henne men han orkar inte. Blir lite ledsen när jag ser att han går undan och ställer sig hos mig för att hans kropp säger att den inte kan och vill... Sen skäller han ut mig precis som om det är mitt fel :( Jag gör ju ALLT för att han snart också ska orka springa runt som en galning igen. Saknar hans "riesenryck" och när stora vattenkannan får sig en omgång. Men snart ska väl kroppen återhämta sig så han inte missar hela sin unghundstid också!?
Vid våra postlådor bor en schäfertik på 3 år som är störtförälskad i Jazz. Tror att kärleken faktiskt är blind för hon verkar inte alls bry sig om att Jazz inte har någon päls och att han ser döskabbig ut =) När vi kommer upp från backen vid morgonrundan får hon syn på oss och börjar skälla och gny. Sen blir hon alldeles till sig när de får hälsa genom staketet. Det är en ganska osäker hund och vi låter de hälsa så, så länge Jazz inte är "frisk". Men när han får päls och ork tillbaka ska de få springa och leka på fälten (helst innan bonden släpper sina kor där vilket är om 1 månad ungefär).
Ja, och de förbannade fästingarna har vaknat till liv! Jazz har redan haft 4 stycken. Nu är det ju inte så svårt att hitta dom på honom så som han ser ut, men jag tycker att de är så fruktansvärt äckliga. USCH!!!
På aktivitetsfronten är det ganska lugnt. Svårt att få balans när ork och vilja inte går hand i hand. Men jag låter Jazz leta upp saker ganska ofta. Både spontant och planerat och på olika platser och underlag/terräng. Han är ganska snabb, kvicktänkt, förväntansfull och han får använda hjärnan utan att ta ut sig kroppsligt. En rolig och stimulerande aktivitet för min lille Jazz. Annars är det lydnadsinslag i våra promenader som gäller och en del korta lekstunder!
