Medicinering, behandling och återhämtning!

Jag har förstått att en del läsare tycker att behandlingstiden varit lång och utdragen på Jazz utan några direkta resultat. Vissa tycker t.o.m. att det är helt fel att behandla en sjuk hund som måste ha livslång medicinering. Ung som gammal. Detta är självklart upp till var och en djurägare (tillsammans med veterinär) att bestämma vad som den tycker är bäst för hunden. Är det värt det eller inte? Vilket är mest "humant"? Kan hunden leva ett annars friskt, lyckligt och sunt liv?


Båda de hormonella sjukdomarna han drabbats av - som är de primära orsakerna till alla sekundära sjukdomar han fått/får - är egentligen inte ovanliga alls och drabbar hundar inom de flesta raser, kön och åldrar. De finns också med på SKK:s Anomalex som är en sammanställning av genetiska anomalier hos hund. Det vanligaste är att hundarna drabbas från 3 års ålder och uppåt. Självklart finns det alltid undantag - och Jazz är ett av dessa.


Det finns också en anledning till varför han kommit inom referensvärdena så sent och jag ska försöka förklara varför. Denna utdragna tid innan balansen i kroppen infinner sig händer det mycket i kroppen, både vad gäller själva återhämtningen men även tyvärr mottagligheten för sekundära sjukdomar p.g.a. ett försämrat immunförsvar och allmäntillstånd. Alltså alla andra sjukdomar han drabbats av fram tills nu kan man ju säga... Vilket förhoppningsvis helt försvinner när han blir "frisk". För jag väljer hellre NÄR och inte OM =)


Så här kommer förklaringen:


När Jazz blev riktigt sjuk i januari 2009 (sedan han gått igenom bl.a. upprepade tonsilliter, furunkulos, allergiutredning, demodikos, varm och hyperaktiv, tappat matlusten och sin ork i omgångar, muskelmassa och förlorat kroppsvikt och muskelmassa ganska snabbt) togs blodprover som bekräftade Addison's sjukdom. Detta behandlades akut med hög dos kortison och med mineralkortikoider för att balansera salterna Na/K i kroppen som styrs av binjurarna och påverkar bl.a. hjärta och njurar. Sjukdomen är livshotande om den ej behandlas!


I mars månad var fortfarande allmäntillståndet inte det bästa trots stor (för stor trots normalt födointag) och snabb viktuppgång och god matlust. Han började också tappa sin päls på olika ställen på kroppen (alopecia). Ett sköldkörteltest togs och det visade på hypotyreoidism. Inte bara lite nersatt med låga värden utan det gick inte att få något värde alls på T4. Denna sjukdom medicineras med Levaxin. Och för Jazz del: maxdos!


Man räknar då med en utgångsdos på 22 mcg/kg kroppsvikt 2 ggr/dag. Alltså om Jazz väger 43 kg (som han gjorde när vi satte in Levaxinet) ska man utgå från ca 1000 mcg Levaxin morgon och kväll. Sedan måste denna dos regleras efter blodprover för att hitta rätt nivå. Det kan vara mindre - eller mer - för det är väldigt individuellt. En för övrigt frisk hund får hela dosen direkt och prover tas igen efter ca 4 veckor för att se om man ligger rätt i doseringen. Gör man inte det regleras dosen och nytt prov kan inte tas förrän efter 4 veckor igen... det tar så ganska lång tid för kroppen att anpassa sig.


NU kommer vi till skillnaden med att ha Addison's vid insättandet av Levaxin när man även har nedsatt funktion av sköldkörteln! Han man även Addison's ska man först ge 25% av full dos dvs. 250 mcg morgon och kväll. Efter 2 veckor ökar man dosen till 500 mcg m&k för att efter ytterligare 2 veckor höja till 750 mcg m&k för att slutligen efter 2 veckor till komma upp till 1000 mcg m&k. Detta för att inte hamna i s.k. Addisonkris när syretillförseln ökar drastiskt i kroppens vävnader. Efter dessa 6 veckor måste man vänta i 4 veckor för att kunna ta ett sköldkörteltest för att se var blodvärdet ligger. Då har det gått 10 veckor (6 veckor längre tidsintervall än normalt) och vi är nu inne i slutet på maj ungefär.


Eftersom inte blodvärdet var tillräckligt då, höjdes dosen ytterligare med 200 mcg m&k för att vänta 4 veckor till. Värdet var äntligen i juni månad inom referensvärdet men fortfarande lite lågt ändå. För att se om det rättar tills sig när magen blir bättre valde vi att inte höja dosen för att se om magen gör sitt och vi hamnar i början på augusti där vi är nu! Så nu får vi se om vi ska höja dosen ytterligare eller om det är bra som det är...


Nu kanske ni kan förstå varför jag vill ge Jazz några veckor till innan jag tar något beslut om "leva eller icke leva"? Han har ju inte kommit till balansen och riktiga återhämtningen än! Och om man väljer att behandla en ung, medelålders eller äldre hund tycker inte jag spelar någon roll...


Bland mina länkar finns det information om Addison's och en broschyr om Hypotyreoidism hos hund (med bilder) från CEVA Vetpharma AB, för den som vill läsa mer.


SNÄRJMÅRA! *suck*

Hundägarens värsta mardröm???
http://www.biologi.lysekil.se/Sn%C3%A4rjm%C3%A5ra.jpg

Ja, vad med kan man säga? Hatar!!! Trots att Jazz knappast har någon päls lyckas denna hemska växt just snärja sig in i de få hårstråna på denna i övrigt nakna kropp. Än kommer det ingen päls... Men TÅLAMOD säger de som vet och kan. Hmmm Malin - tålamod? Knappast ... Men jag jobbar på det =) Svårt att ha kvar något tålamod efter att snart i 1½ år brottats med sjukdomar, men invärtes och mentalt är han på väg uppåt i alla fall. Värre är det på utsidan. Men vad gör det - det är ju insidan och inte utsidan som räknas =) Eller hur? *hihi* Såhär ser han ut nu.

    

Det jag undrar över är om allt detta han lider av kan gå som dolda fel? Det kan ju inte vara meningen att en hund som inte ens är vuxen ska vara såhär sjuk p.g.a. hormonella fel och biverkningar/följdsjukdomar av dessa och inte få ersättning för alla utlägg som försäkringen inte tar. Det måste ju vara något han är född med som inte kunde hittas på veterinärbesiktiningen. Men det är inte lätt att få svar på detta! Vem kan svara på det??? Hela hundvärlden verkar vara hemlighetsmakeri tycker jag... Både bland "hundfolk", försäkringsbolag och uppfödare. Friska hundar går bra att prata om men när de är sjuka... usch och fy! De ska liksom bara försvinna ut i ingenstans... de räknas inte liksom. Men Jazz räknas! Hela han!! Han är älskad och han älskar livet, mat, kel, barn, uppmärksamhet, min syster, agility, hjärngympa och annat där han står i centrum. Ja, och så sin matte såklart =)

Jazz har då ovanpå allt fått bitestikelinflammation. (Varning nu för känsliga läsare) Trodde det var en tumör eftersom knölen på testikeln växte snabbt trots antibiotika. Men igår sprack den... En ordentlig varböld! Och kvar blev en stor krater rakt in i pungen. Denna ska jag nu hålla ordentligt ren och han får gå lite längre på antibiotika än vad vi tänkte från början. Jag blev ju också extra orolig för just tumörer och cancer, sedan jag fått reda på att Jazz pappa fick lämna jordelivet för inte så längesedan för just cancer - i mjälten. Jobbigt!

RSS 2.0