Riesenspass Jazz

Det är ju så man säger... att kärleken är blind. Men hur menar man då egentligen?

Är kärleken blind på så sätt att man bortser från allt yttre? Som att det inte spelar någon som helst roll om det man faller för är vackert eller fult, smalt eller tjockt, kort eller långt, hårigt eller hårlöst... Sålänge insidan är fin, varm, kärleksfull, omtänksam, snäll och att personen i fråga tilltalar en som människa och för de trygga egenskaper och åsiker personen har?

Eller är det så att kärleken är blind på det sättet att man "faller pladask" för ett speciellt utseende, hur personen klär sig, doftar gott av dyr parfym, välutbildad, smart, har ett "fint jobb", umgås i finare kretsar och äter dyr restaurangmat med champagne till... Men är egentligen väldigt ytlig och okänslig, vilket inte bidrar till någon trevlig vardag hemma på tu man hand, utan man ska bara se bra ut ihop när man "är på stan".

Man kan ju också träffa en person som har ett bra jobb och sköter detta väl, allmänbildad men har ingen "högre utbildning", är snäll vid barnen, har en aktiv fritid och kanske t.o.m. är tränare eller ledare i någon förening. Har ett bra rykte utåt i byn och bland vännerna för han ställer alltid upp. Men som sedan är totalt ointresserad hemma och ställer bara krav. Kanske t.o.m. verbalt eller fysiskt elak hemma när det inte blir som det är tänkt? Är detta också "blind kärlek" om man väljer att leva i ett sån't förhållande för: "Vad ska de säga i byn om jag lämnar honom. Ingen kommer ju att förstå. Han är ju så snäll och hjälpsam."

Kanske betyder "den blinda kärleken" att man har eller har haft sitt livs kärlek alldeles intill sig, men man har inte fattar det!? ...eller kanske inte vågar för att riskera att få ett nej och mista den vänskap som redan är så bra? Det kanske är en god vän i umgängeskretsen, gammal kompis som man träffar och pratar med på ICA minst en gång i veckan, han som jobbar på Statoil som har så fint leende, den där trevliga och charmiga arbetsledaren på SKANSKA *ler*, gammal klasskompis som man känner så himla väl men som flyttat iväg och inte träffar längre, någon man träffade för flera år sen och tänker på varje dag och retar ihjäl sig på att man aldrig vågat bjuda hem på en kopp kaffe...

Jag får ofta höra att: "Är du fortfarande singel, Malin. Äh, nu får du allt dra ner på dina krav." Men, måste man det? Och vadå krav? Då jag har haft längre förhållanden tidigare i mitt liv, så vet jag ju vilka egenskaper jag tycker om hos en person och vilka jag inte tycker om. Sen faller man för olika saker och för att ett förhållande ska kunna hålla livet ut - vilket är meningen enligt mig - så måste man ju få den speciella "pirriga känslan" när man tittar på sin man... "Pirret" kan ju vara för att han kommer in med en liten bukett vårblommor till morgonkaffet när han varit ute på långrunda med hunden. Att hans pussar i pannan är på ett speciellt och kärleksfullt sätt. Att han är sansad, smart och uppmärksam i den livliga diskussionen med grannarna. Det kan vara för att han är så söt i det där blommiga förklädet när han lagar mat. Hans sångröst är vacker och jag blir glad av att han går där och "trallar". Att han får så snygg häck i just dom jeansen. För att han varit och hjälpt till lite extra i föreningen när någon blivit sjuk. Eller för att han är så jäkla skitig efter en arbetsdag (för att man vet att han kommer dofta så gott när han duschat) eller... att han bara är så förbannat sexig!

För Jazz del är kärleken totalt blind! Han skulle nöja sig med vilken tik som helst just nu och jag tror att vilken tik som helst skulle falla för hans skabbiga kropp och falska ylande - bara de fick kela lite...