Modigare och modigare...
För ett halvår sen skulle jag ALDRIG gå ut i skogen när det började bli mörkt. Och absolut inte när det redan ÄR mörkt. Knappt ens gå ut med soporna (ryser till lite - usch) sen det blivit mörkt. Inne i stan eller så där det finns gatlampor eller i alla fall lite lampor i trädgårdar och trappuppgångar går väl bra (ibland), men här mitt ute i ingenstans finns bara månens fantastiska sken (Den natten då det är klar himmel såklart! Annars är den lampan inte mycket att hurra för heller).
Nu har jag inget att be för längre och kan inte strunta i det heller. Jazz måste ju ut på sina rundor och jag också för att ryggen ska orka med alla x-jobbs-behandlingar. På med kläder, reflexväst till mig och monstret, pannlampa och ut på promenad bara! Det går ganska bra =) Har till och med honom lös vissa sträckor så han får springa av sig ordentligt, fast jag blir helt ensam där på stigen bland alla skogstroll och annat läskigt. Men han har FULL koll på mig! Släckte lampan härom kvällen när han var iväg på upptäktsfärd, för att se vad han skulle göra eller om han inte skulle reagera alls. Han kom som ett skott och petade på mig både med näsa och med "handen" för att förklara att han var där. Min lille älskling...
I söndags var vi och systern min hos föräldrarna och åt äpplepaj som jag bakat efter mormors recept ;-) (Men då glutenfri version... Igår var det 4 år sen hon gick bort och jag saknar henne grymt mycket fortfarande! Tur att man kan minnas allt fint och fortfarande få njuta av alla goda ting som gjordes i det där köket... fast på mitt sätt och i mitt kök). Fick en hel påse med äpplen av grannen (inte av Kimbers ägare, utan av ett annat pensionärspar) och jag skalade, skalade, skalade och skalade. Äntligen hade jag blivit av med alla äpplena - när han på kvällen kom med en ny påse. Kunde inte säga nej, utan bara le och tacka! Mer paj får det bli... tur att jag skaffat stor frys!
I alla fall när vi suttit där och ätit vår paj och druckit vårt kaffe, frågar far om han får ta med Jazz till affären?!? Han skulle bara köpa tidiningen så han behövde inte vänta utanför så länge. Nu har ju Jazz då aldrig varit lämnad så förr och far har inte världens bästa hjärta, så vi bestämde att jag skulle gå en bra bit bakom dom och kolla så ingen hände. Jag smög omkring där i byn och om någon såg mig göra detta, trodde de nog att jag inte var helt frisk i knoppen =) Allt såg bra ut och de lunkade på där framme mot affären. När de kom fram och far band fast Jazz, gömde jag mig bakom skjulet är de har kundvagnarna. (Tur att det knappt var något folk i affären) Fanns ingen möjlighet att han kunde se mig och vinden låg på mot mig. Jazz låg ner jättefint och väntade och jag tittade med ett öga mellan stupränna och skjul och såg bara en liten svart tass. Helt plötsligt flyger Jazz upp! Han känner att jag är där, står med näsan högt och tittar mot mitt håll. Jag gömmer mig helt, för far kommer ut ur affären och han hinner knappt lossa kopplet förrän Jazz är hos mig. Han var jätteduktig som klarade av uppgiften att ligga fint och man kan ju inte komma ifrån att han har en fantastisk näsa =)
Igår på kvällsrundan (fortfarande ljust ute) skulle jag kolla om han verkligen hade koll på mig. Han sprang iväg och kunde omöjligt se mig. Jag skyndade mig att klättra upp i ett träd, sådär 1½ meter upp och sa ingenting. Efter ½ minut kanske, kom min svarta nosarbetande vovve och skulle klättra upp till mig. Duktig är han! Tvekade inte en sekund!
Även om nu Jazz är jätteduktig på att jobba med sin näsa och är sådär lagom bra på lydnad och inkallning, så har han "hemskans" problem med att lugna ner sig och slappna av. Inte slappna av för att vila eller sova, för det kan han göra - i min eller hans egen säng, framför tv'n, i bilen eller på firman hos mina föräldrar - utan problem. Det jag menar när han träffar folk eller djur han tycker om och älskar. Han går upp i högvarv och skäller, drar, rycker, hoppar, får gigantiskt långa armar som gör avtryck på kläder eller hamnar direkt i ansiktet på hunden vi möter (inte alls populärt kan jag tala om) och lyssnar inte alls på mig, utan blir bara skitarg och biter (hugger) när jag försöker få honom att lugna ner sig. Måste erkänna att detta är något jag inte vet hur jag ska hantera. Antagligen något fel jag gör - men vad? Försöker hålla ner honom så han inte hoppar (trampar på kopplet) och få honom att sitta sidan om eller bakom mig och ignorera att han finns. Skulle vilja få en liten stund av tystnad och lugn, för att kunna berömma. Men, kan säga att denna stund saknas helt! Han fattar inte heller att man kan säga hej till någon man möter, utan att känna personen. - Vadå? Känner vi den? Okej, då hälsar jag på mitt sätt!! Nähä? Vadå? Du sa ju HEJ!!! Konstigt... Får jag inte hälsa nu??
Var hos min morbror en sväng igår. När jag sa att jag skulle köra för att jag hade mitt svarta lilla monster i bilen, sa han:
"- Mmmm, jag tycker faktiskt inte riktigt om honom. Han är ganska jobbig. Hur gammal är han nu? Tror du att han nånsin blir bättre? Det tror inte jag... det är det där skällandet... och att han hoppar..." Nu är det så att han själv har haft hundar, har katter, höns och är uppväxt med lantbruksdjur. Så erfarenhet av att hantera djur det har han. Tänk om han har rätt? Ganska jobbig tanke faktiskt...
Många säger: En gång riesen - alltid riesen... Vi får väl se! =)
Har du testat att hålla om honom tills han är lugn? "man måste var lugn för att komma loss"...? Det är ju inte samma sak som att brotta ner honom utan mer bara lugnt och sansat hålla om honom när han blir så där uppjagad... O sen heter det väl att ju mer aktiv hunden är desto lugnare måste du vara... Men det kan jag säga att jag troligen kommer ha problem med själv...=)
Hej Tina!!!
Jo då. Har provat det också, men jag kan inte hålla honom. Han är så fruktansvärt stark när han backar, slingrar sig, boxas och brottar sig loss liksom. Har fått många fläskläppar och rivmärken i ansiktet så det är inte så roligt alltid... Har försökt avleda med både leksaker och godis men inget är intressantare än det han vill fram till! Nu har jag kontaktat en tränare som kanske kan hjälpa oss. Har inte fått svar än men väntar ivrigt!!
Läste på din blogg att du också ska skaffa vovve! KUL!!! Lycka till och längta inte ihjäl dig nu... =)
Hejsan Malin!!
Va dutti han är som har koll på dig i skogen. Just det med att han är stirrig när han hälsar på andra är oerhört jobbigt... Wille va också sån ett tag, men om ni möter någon ute, be han sitta ner o stanna kvar, du tar ett steg fram, o hälar på personen du känner, genom att krama el att ta o i hand, sedan går du o jazz vidare utan att han ens får hälsa... gör detta typ 10000000 gånger;) ge honom sedan varsegod efter att du hälsat. för det är alltid du som ska hälsa först. även om ni kommer hem till dina föräldrar, bli överdriven. krama dem innan de ens säger hej till jazz. han ska lära sig att han inte är först vad gäller uppmärksamhet. han ska även sitta o stanna kvar om de ringer på dörren hos dig. o han hoppande måste du få bort genom o vara sten hård;) han blir ju en stor kille;)
Kram
Hej Anna!
Hihi... ja, bara att få honom att sitta eller gå förbi fint när vi möter någon är fantastiskt! =) Har knappt inte ens kommit så långt och har haft honom i över 5 månader nu. Och vi möter folk varje dag vi är ute på promenad... Han har i alla fall slutat följa efter bilar och cyklister när vi är ute och går på vägen. Bara det är ganska skönt!
Hoppandet ÄR jag stenhård med, men det hjälper tyvärr inte det heller. Är han kopplad trampar jag på kopplet för att hålla ner honom. Har börjat ta tag i tassarna annars när han är lös och hoppar och klämmer till lite nätt så han gnäller lite. Men, det biter inte heller på honom. Ett exempel till är väl soffan som han ALDRIG fått vara i. Denna hoppar han upp i några gånger/dag och åker ner igen med en gång. Han fattar liksom inte!
Tror ärligt efter dagens kvällspromenad att han har ett riktigt fel på sin lilla hjärna och sitt förstånd. Orkar inte dra allt nu men "nodd fel e darr". Han va ganska billig ett tag och kopplet ingick i priset, men nu har jag ångrat mig igen för nu e han lugn och sover lite... Då e han ganska snäll och söt =)
Kram
Hej Malin!
Jag kikar in här då och då för att läsa om era äventyr! Alltid lika spännande att se vad ni hittar på. Jag måste säga att jag är såå imponerad över hur du kämpar på med all träning! Smilla har varit "billig" många gånger ska du veta.. Men jag kan lova dig att efter några år (ja, det låter länge men det går fort!) så har man glömt bort allt det där jobbiga och tråkiga som alla går igenom i början. Och de som säger att de aldrig hade några problem med sina hundar när de var unga ljuger.. haha. Som sagt jag vet mycket väl hur jobbigt det är när de lixom inte verkar fatta något men det går över.. så småningom. Hoppas du har det bra med allt exjobbande etc.!
Stor kram!
Tjingeling på dig Ida =)
Ja, jag har hört lite olika "beteende-förändrings-åldrar". Någon sa runt 9-månaders ålder, en annan runt året och en tredje (som hade riesen) sa att vid 3-års ålder märker du stor skillnad! (pust)
Jag hoppas ju då på 9-månaders-förändring =) och då är det snaaaaart. Men ska kanske inte hoppas för mycket...
Just nu är det ju allt det där med könsmognad och så som stör honom också. Han har visat lite nya sidor mot andra hundar som jag aldrig sett förut, som att resa ragg och spänna upp sig mot andra hundar. Tuffingen där!!! Accepterar inte detta helt utan placerar honom då bakom mig för att tala om att jag tar eventuella konflikter.
Har funderat på att allt kanske handlar om att han är van att jag alltid hittar på något kul och när jag bara försöker låta honom vara och få honom att vara passiv/tänka/leka själv, så flippar han ut. Han vet inte hur eller vad han ska göra. Som andra barn som får allt severat på silverfat! =)
Hoppas att allt är bra med dig också och att allt rullar på som det ska! Kramelikram på dig
Hola i skogen!
Ja, du har en "handfull" så att säga... Tror nog med att varje gång du möter nån du känner inte ska låta honom hälsa förrän han lugnat ner sig. Lätt att säga, men svårt i praktiken...
Kämpa på bara - rätt vad det är så "lossnar det" säkert! Han e ju liksom inte dum i huvudet utan tvärt om en väldigt smart hund...
Ses imorrn! Fasikens va kul!
Kram!
Skogis på dig också!!! =)
Brukar låta honom sitta först och titta på mig i alla fall och att vi pratar en stund - innan han får hälsa. Men det är svårt att höras/höra bland allt skäll och gnäll... Och JA, ganska svårt i praktiken! Helt sant!!! Skulle jag få honom lugn (enligt alla tips och råd jag fått) vid ett möte med någon vi känner, skulle vi få vänta i 1 timme, tror jag. Och det har inte jag tid till i alla fall. Alla tips är jättebra och man vet ju inte om det funkar förrän man testat några gånger! =)
Men, DU, jag dyker ju inte upp förrän på fredag... Och det är väl bara onsdag idag? Svårt att hålla reda på allt i stress och illamående? (tihi) Lycka till nu på ELMIA!
Kram på dig!!
