Medicinering, behandling och återhämtning!
Jag har förstått att en del läsare tycker att behandlingstiden varit lång och utdragen på Jazz utan några direkta resultat. Vissa tycker t.o.m. att det är helt fel att behandla en sjuk hund som måste ha livslång medicinering. Ung som gammal. Detta är självklart upp till var och en djurägare (tillsammans med veterinär) att bestämma vad som den tycker är bäst för hunden. Är det värt det eller inte? Vilket är mest "humant"? Kan hunden leva ett annars friskt, lyckligt och sunt liv?
Båda de hormonella sjukdomarna han drabbats av - som är de primära orsakerna till alla sekundära sjukdomar han fått/får - är egentligen inte ovanliga alls och drabbar hundar inom de flesta raser, kön och åldrar. De finns också med på SKK:s Anomalex som är en sammanställning av genetiska anomalier hos hund. Det vanligaste är att hundarna drabbas från 3 års ålder och uppåt. Självklart finns det alltid undantag - och Jazz är ett av dessa.
Det finns också en anledning till varför han kommit inom referensvärdena så sent och jag ska försöka förklara varför. Denna utdragna tid innan balansen i kroppen infinner sig händer det mycket i kroppen, både vad gäller själva återhämtningen men även tyvärr mottagligheten för sekundära sjukdomar p.g.a. ett försämrat immunförsvar och allmäntillstånd. Alltså alla andra sjukdomar han drabbats av fram tills nu kan man ju säga... Vilket förhoppningsvis helt försvinner när han blir "frisk". För jag väljer hellre NÄR och inte OM =)
Så här kommer förklaringen:
När Jazz blev riktigt sjuk i januari 2009 (sedan han gått igenom bl.a. upprepade tonsilliter, furunkulos, allergiutredning, demodikos, varm och hyperaktiv, tappat matlusten och sin ork i omgångar, muskelmassa och förlorat kroppsvikt och muskelmassa ganska snabbt) togs blodprover som bekräftade Addison's sjukdom. Detta behandlades akut med hög dos kortison och med mineralkortikoider för att balansera salterna Na/K i kroppen som styrs av binjurarna och påverkar bl.a. hjärta och njurar. Sjukdomen är livshotande om den ej behandlas!
I mars månad var fortfarande allmäntillståndet inte det bästa trots stor (för stor trots normalt födointag) och snabb viktuppgång och god matlust. Han började också tappa sin päls på olika ställen på kroppen (alopecia). Ett sköldkörteltest togs och det visade på hypotyreoidism. Inte bara lite nersatt med låga värden utan det gick inte att få något värde alls på T4. Denna sjukdom medicineras med Levaxin. Och för Jazz del: maxdos!
Man räknar då med en utgångsdos på 22 mcg/kg kroppsvikt 2 ggr/dag. Alltså om Jazz väger 43 kg (som han gjorde när vi satte in Levaxinet) ska man utgå från ca 1000 mcg Levaxin morgon och kväll. Sedan måste denna dos regleras efter blodprover för att hitta rätt nivå. Det kan vara mindre - eller mer - för det är väldigt individuellt. En för övrigt frisk hund får hela dosen direkt och prover tas igen efter ca 4 veckor för att se om man ligger rätt i doseringen. Gör man inte det regleras dosen och nytt prov kan inte tas förrän efter 4 veckor igen... det tar så ganska lång tid för kroppen att anpassa sig.
NU kommer vi till skillnaden med att ha Addison's vid insättandet av Levaxin när man även har nedsatt funktion av sköldkörteln! Han man även Addison's ska man först ge 25% av full dos dvs. 250 mcg morgon och kväll. Efter 2 veckor ökar man dosen till 500 mcg m&k för att efter ytterligare 2 veckor höja till 750 mcg m&k för att slutligen efter 2 veckor till komma upp till 1000 mcg m&k. Detta för att inte hamna i s.k. Addisonkris när syretillförseln ökar drastiskt i kroppens vävnader. Efter dessa 6 veckor måste man vänta i 4 veckor för att kunna ta ett sköldkörteltest för att se var blodvärdet ligger. Då har det gått 10 veckor (6 veckor längre tidsintervall än normalt) och vi är nu inne i slutet på maj ungefär.
Eftersom inte blodvärdet var tillräckligt då, höjdes dosen ytterligare med 200 mcg m&k för att vänta 4 veckor till. Värdet var äntligen i juni månad inom referensvärdet men fortfarande lite lågt ändå. För att se om det rättar tills sig när magen blir bättre valde vi att inte höja dosen för att se om magen gör sitt och vi hamnar i början på augusti där vi är nu! Så nu får vi se om vi ska höja dosen ytterligare eller om det är bra som det är...
Nu kanske ni kan förstå varför jag vill ge Jazz några veckor till innan jag tar något beslut om "leva eller icke leva"? Han har ju inte kommit till balansen och riktiga återhämtningen än! Och om man väljer att behandla en ung, medelålders eller äldre hund tycker inte jag spelar någon roll...
Bland mina länkar finns det information om Addison's och en broschyr om Hypotyreoidism hos hund (med bilder) från CEVA Vetpharma AB, för den som vill läsa mer.
Tog nya prover hos veterinären i torsdags. Och idag fick jag provsvaren: allt är på väg åt rätt håll! Så nu ska kortisonet sänkas lite. Lite i taget.
Han har också gått ner lite till i vikt (-1,2 kg på 4 veckor). BRA! Nu börjar det hända lite...
Jazz mår faktiskt ganska bra nu. (Även om läsarna inte tror det). Bölden i pungen är helt borta, det har läkt jättefint och såret syns knappast längre. Han är pigg, glad, busig och äter helst mycket och gärna ofta =).
Visst, han är inte snygg naken. Det är också nakenheten som gör att han ser sjukare ut än vad han är. Snyggare med en hårig riesen kan jag ju hålla med om. Men det är inte så många människor heller som är speciellt snygga! Utseendet är ju inte allt sägs det...
Har förstått att den här bloggen och jag som hundägare och mitt sätt att hantera Jazz och hans sjukdomar retar en hel del människor. OCH att jag väljer att stanna kvar hos min veterinär som Jazz verkligen älskar. Då får ni bli irriterade! För det är så när man köper en sjuk hund. Man har ett ansvar! Antingen ger man djuret chansen att "bli frisk" eller så avlivar man djuret om det inte går att "reparera". Jag har valt att "reparera" Jazz!
Det verkar vara ett bra val, Malin! Härligt att han är på bättringsvägen. :) Jag håller tummarna för er!
Det är du som träffar Jazz varje dag och det är du (och veterinären) som följer hans utveckling. Jag tycker att alla borde lita på ditt omdöme!
Tack Karin! Det värmer <3 att höra att någon förstår vad jag menar. Visst har det varit kämpigt och jobbigt periodvis, men han är så otroligt kärleksfull och glad att jag vill ge honom chansen att få några bra år också =) Kram på dig!!
Älskade du... Jag vet att både du och Jazz har det skitjobbigt... Får ont i hjärtat av att han inte kommer ur all denna skit rent ut sagt... :( Ingen mer än du kan ta beslut om vad som är bäst.
Förstår att det måste tära något kopiöst på dig som ägare att inte få kunna komma in i hjärtat av Jazz för att höra vad han vill. Håll ut, du kommer att komma på hur NI vill ha det (har själv varit i samma situation!) och försök bara hålla ut tills dess. Jag sänder tusen stärkande kramar så länge!
/Cat
Älskade Catja =)... Ja, visst är det skitjobbigt det kan jag inte annat än hålla med på. Men vi vet om några veckor hur vi vill ha det - jag och Jazz.
Tröstande är faktiskt att en annan veterinär (!) träffade Jazz härom dagen i ett helt annat ärende och han tyckte att det var en jättetrevlig och glad hund och att pälsen nog skulle komma och kroppen rätta till sig... en utseendegrej bara... men att det tar tid. Det gör det på alla hundar som har alopeci på grund av de sjukdomar han har.
Tålamod och kärlek kommer man långt med! Kram
